Where did you put my lollipop, Kojak?

Lisa (Elke Sommer) har kommit till den spanska staden Toledo med en grupp turister. Efter att ha beundrat en gammal fresk gestaltande Djävulen i fart med att förföra mänskligheten går hon till tonerna av Aranjuez (nej, inte Sarah Brightman!) vilse bland de uråldriga gränderna. Slutligen hittar hon in till en liten verkstad där hon stöter ihop med en baskerförsedd och klubbsuttande man, Leandro (Telly Savalas), på pricken likt det onskefulla ansiktet av den Onde målad på den gamla muren. Han har precis beställt en ny mannekäng i naturlig storlek.

Detta är dock bara början på den extremt surrealistiska katt och råttalek som är att vänta. Lisa och tittaren tas med på en närmast hallucinatorisk resa i förlorad kärlek och grym hämnd i en ständigt hopplös upprepning. I en absolut avskalning av intrigen är det betjänten Leandro som egentligen är Djävulen själv och leker med de inblandade människornas liv och själar. Till hjälp har han sin mannekänger som motsvarar varje levande och död person i denna Mario Bavas alldeles personliga mardröm.

Lisa and the Devil (1972) är en enastående uppvisning i osammanhängande berättande i vackert utsmyckad gotisk miljö. Det är imponerande hur gamle Bava kunde hålla i den påtagliga stämning och utseende på filmen som ständigt får oss att hela tiden begrunda över vad som är sanning eller villfarelse. Intrigen (för den finns där, nånstans) rör sig långsamt framåt men det blir aldrig tråkigt eller oengangerande eftersom vi hela tiden matas med förebådanden om olycka och undergång. Detta allmedan ett antal makabra och estetiskt ändamålsenliga dödsfall slutligen tar kol på den tragiska sagans källmaterial helt och hållet. Det stilbrytande slutet kan man fråga sig om det är av samma klass som resten av filmen. Handlade om ännu ett sätt av regissören att manipulera åskådarna, eller var det för att han skulle haft svårt att avsluta sitt verk tillfredsställande?

Enligt uppgift ska Mario Bava ha fått helt fria händer med den här produktionen av Alfred Leone. Det märks: Av det jag sett av den gamle filmikonens är detta i särklass hans mest kreative och framförallt egensinniga skapelse. Någon har sagt att Bava inte kunde lägga ned så stort engagemang i sina verk att han fullkomligt förlorade sig i dem. I så fall stämmer detta absolut inte på hans Lisa e il diavolo. Utöver hans egna prestation anser jag skådespeleriet hos de flesta karaktärerna är helt tillfredsställande för handlingens syfte och utformning. I rollistan märks utöver Telly Savalas (jag erkänner: Kojak snodde min lollipop!) och Elke Sommer den utmärkt strämsamma Alida Valli som grevinna och underutnyttjade Gabriele Tinti som chaufför.

Mario Bava fick fria händer men filmen floppade och för att försöka få lite valuta på sina surt förvärvade tänkte sig producenten att han skulle försöka ta vara på William Friedkins framgångar med The Exorcist (1973). Motvilligt gick Bava på att få med sitt namn dedikerat till en omklippning av Lisa till den nya La Casa dell'esorcismo (The House of Exorcism, 1974) där man klippte bort flera delar av originalet och filmade helt nya scener med mycket blod, naket och en tokbesatt Sommer med en präst i utdrivartagen. Jag kan inte dra mig till minnes hur boxoffice blev på denna version men rent konstnärligt är det en katastrof. Blod och naket är väl i sig inget fel, men sättet Leone och Bava skapar och fogar in de nya scenerna i originalet är skrattretande dåligt -- Sommer och den katolska prästens tolkning av Regan och fader Karras är en pastisch som skulle få gänget bakom Scary Movie att framstå som genier utan dess like.

Jag ville se båda filmerna, för att man är nyfiken och man vill jämföra, men till alla som inte sett denna egendomliga, vackra och tragiska film ger jag rådet att inte bemöda sig med den andra avarten. Jag köpte min italienska dubbeldisc för ett bra pris och ångrar inte detta, men kan man få tag på bara Lisa and the Devil är detta att föredra. House of Exorcism är inget att trakta efter, än mindre betalar extra.