The Bloodsucker of George A. Romero!

"Nosferatu...! First I will save your soul, then I will destroy you...!"

Den unge Martin Madahas är en blyg och tystlåten, söt liten kille som kliver av i Pittsburg där han möts av en äldre släkting - "en kusin från den gamla världen" - vid namn Tata Cuda. De åker hem till den gamles bostad där Martin ska få stanna. Den ungen mannen får reglerna klart för sig av Tata: "Jag ska rädda din själ, vampyr, därefter ska jag förgöra dig... Låt bli att äta här i närheten och du ger tusan i att prata med mitt barnbarn, Christine...!"

Även om Martin förklarar bort Tadas egendomliga beteenden inför Christine är både han och den gamle mannen övertygade om att han är en vampyr. Martin tömde en kvinna på blod på ett tumultartat sätt på tåget men använde sig varken av tänder eller förtrollning enligt klassisk vampyrkotym. Istället var det med hjälp av modernare medel som sprutor för att söva och rakblad för att komma åt hennes blod.

Martin anser sig vara vampyr, men i filmvärlden är han en udda sådan. Vitlöksklasarna som hans kusin lagt ut har ingen verkan på honom och hans vassa huggtänder lyser med sin frånvaro; han klarar solljus och vanlig husmanskost. Krucifix och exorcism fungerar inte heller på honom. Martin blir bara djärvare och både hånar och tillrättavisar sin äldre släkting om att "det finns ingen riktig magi." För den unge mannen, som egentligen är 84 år gammal och en av släktingarna som bär på förbannelsen, går det ganska bra till en början. Han tar sina offer när han känner att han behöver blod och klarar det utan att det händer något farligt. Ganska snart träffar Martin en sorgsen och olycklig kvinna som blir den första han kan ha sex med utan att det är i samband med matdags. Tyvärr blir dock denna kvinna med sin depression det slutgiltiga fallet för vår stackars huvudperson.

För de som bara hört talas om George A. Romero kanske hans Night of the Living Dead (1968), Dawn of the Dead (1978) eller Day of the Dead (1985) känns mest bekanta ... men för de yngre kanske det är hans nyligen producerade Land of the Dead eller Diary of the Dead som först dyker upp för ögonen. Kanske är det just Dawn of the Dead som gjort honom till en av de absolut största ikonena inom den moderna skräckfilmen. Martin (George A. Romero; USA, 1977) är emellertid en film som orättvist glömts bort. När det gäller Romeros Dead-svit har den inte bara skrivit in sig i historieböckerna för sina zombier och sitt gore, utan i synnerhet för sin mix av politiska och sociala budskap som vävts in i handlingen.

Martin är uppenbarligen inte en vampyrfilm i vanlig mening. Istället kan man se den som ett uttryck för å ena sidan den psykotiska personlighet och neurotiska sexuella förvirring som huvudpersonen ger ett klart intryck utav; å andra sidan har vi kritiken mot de gamla traditionernas religiösa fanatism i den äldre kusinen. Man skulle även kunna se filmen som en konfrontation mellan det nya och gamla sättet att se på Martins problematik. Martin ringer med jämna mellanrum för att prata av sig i ett nattligt radioprogram; där får hans behov av samtalsterapi utlopp samtidigt som radioprataren får nya lyssnare och tjänar en extra hacka på "The Count". Detta ställs i sin tur i kontrast mot Tata Cudas vilja och behov av att allt ska vara som på det gamla sättet med uråldriga ritualer och föreställningar som inte passar hemma i en grå och industrialiserad värld av den de båda lever.

Dawn of the Dead i all ära, men i min mening är det denna film som är George Romeros absolut bästa. I Martin får han med det allra mesta och bästa av sin kreativitet och förmåga att göra smärre underverk av filmer med en väldigt låg budget (i detta fall -- praktiskt taget noll). Regin och fotot är väldigt bra och ger en ändamålsenlig bild av miljön omkring dem, samt för intrigen och budskapet framåt. Musiken är som vanligt kompetent gjord av Goblin och skådespelarna gör mer än väl ifrån sig -- i synnerhet John Amplas som den vilsne gamle greven och den gamle, bistre Lincoln Maazel som kusin Tata. Amplas kom att få fler roller i och utanför Romeros produktion, bl. a. som "Fathers Day"-liket i första upplagan av Creepshow.

När man ser Martin bör man ha möjlighet att se den i sitt ursprungliga format i 4:3 fullscreen eftersom den filmades av regissören i 16mm. De nyare utgåvorna har, tyvärr med Romeros eget goda minne, maskats till 16:9. Det är ett format som gör just denna film stor skada på grund av att den redan från början filmats för att ge en fysisk känsla av klaustrofobi i rutan. Själv har jag en engelska utgåva utan kommentarspår och skulle vilja ha ett sådant spår på en disc som inte kommer att förstöra intrycket. Men den första dvdn från Anchor Bay med både OAR och kommentar är OOP och säkert svår att få tag på, så frågan är om det är värt besväret. Kanske -- viktigast är dock att få se filmen i sitt rätta format. Så, ännu en vampyrfilm av högsta rang! Fast ändå ingen vampyrfilm. Den var nyskapande för sin tid och känns inte avsevärt åldrad för att kunna stå sig än idag!