Grand Guignol à la Baby Blood!

Jag slås direkt av inledningen: Ett vulkanutbrott i havet, för att symbolisera vår världs födelse och skapandet av liv. Scenerna påminner starkt om öppningssekvensen i Macchie Solari (Autopsy; Armando Crispino; Italy, 1975) med Solens våldsamma protuberanser; känslan av mystik och illavarsel är överhängande redan från början i filmen. Dock är det rösten som ackompanjerar den allra första minuten av Alain Robaks Baby Blood (aka. The Evil Within; France, 1989) som gör det hela så effektfullt; en olycksbådande, hes röst (regissörens egna) som berättar hur den inte kunde födas och utvecklas i tidernas begynnelse. Men nu, så...

Yanka är en ung kvinna som försmäktar på en sjaskig cirkus någonstans i norra Frankrike med den råbarkade chefen på bygget, Lohman, som enda trygghet i livet. En dag så levereras en leopard som fångats i centrala Afrika, men det är något som är väldigt fel med den. Den upprör resten av djurbesättningen och snart exploderar den. Ut kommer en svart, larvliknande varelse som tar sin tillflykt in i den sovande Yankas livmoder. Hon har fört statistik över sin vikt varje dag så jag antar att hon precis kan ha varit gravid innan kreaturet kröp in i henne. Det är inget som förklaras men det verkar underförstått. Hursomhelst blir hon gravid nu och det med en parasit som, enligt egna uppgifter till sin blivande mor, planerar att födas som människa och sedan vidareutvecklas i havet, för att slutligen erövra världen om 60 miljoner år (eller var det miljarder; jorden överlever i vilket fall inte längre än 5, 6 miljarder år till så... ;-)).

Som om denna gökunge inte varit nog så börjar den kommunicera med Yanka och kräver att hon ska dricka färskt människoblod för att växa sig starkare, annars kan den inte födas. Till en början försöker hon ta livet av sig själv och "ungen" men hindras bryskt. Slutligen så börjar hon vänja sig vid smaken av blod och det är bara mäns blod som gäller, verkar det som. Iallafall lyckas hon bra med att charma till sig offer till blodsorgie på blodsorgie, för att tillfredsställa det omättliga monstret i sin mage. När sedan nio månader gått är det snart dags för henne att föda sitt barn...

Baby Blood är en riktigt blodig och slafsig film, fylld med absurd humor och en hel del naket när Emmanuelle Escourrou (Yanka) visar sin yppiga gestalt gång efter annan (hon är prefekt i rollen som modern till ett framtida härskarmonster). När det handlar om gore så är det bara att välja favoriter -- sprängd leopard, sönderhackade män, sprängda män ... mosade män ... och blodfyllda födelser (verkliga och/eller inbillade) ... och en massa blod... och ett odjur som för tankarna till kräftskiva med rejäl baksmälla... Nej, det är en gore-film, inte en splatter... Så, ni får komma ihåg att filmen har tjugo år på nacken och i Europa är det ju bara de korkad Saurkrauterna som gjort slafsigare grejor under den samma tid, men med mycket, mycket sämre resultat. Effekterna i Baby Blood har riktig klass, däremot.

Fast det bästa i filmen är ändå kommunikationen mellan mor och ofött barn. Självklart blir de en symbios mellan Yanka och parasiten; den kan inte läsa hennes tankar, men ser saker hon inte ser och kan prata närsom till henne. Ibörjan handlar det bara om att tvinga och mana henne till att slafsa i sig hemoglobin, men så småningom blir de mer fästa vid varandra och delar sin upplevelser och erfarenheter med varandra. Genom filmen blir man aldrig riktigt klok på hur Yanka verkligen känner för sitt kommande barn (klart man själv skulle vara både hatisk och förvirrad i ett sånt här läge). Hon har emellertid inget val än att låta varelsen gå graviditeten ut för att äntligen få födas.

Det är alltså dialogerna mellan moder och barnet som är det mest givande: Fostret går från en auktoritär hållning till att bli mer tillgiven och verkar som ett människobarn bli fäst vid sin mamma. Insikten om att vara beroende infinner sig oxå efterhand. När Yanka är på restaurang med en man och dricker ett par glas vin i hast blir såklart även hennes bebis berusad, vilket den kommentar. "Jag är så full" och "Du kan knulla honom så vrider jag om hans kulor". Och det är i samband med vinet som det slår mig: "Det är okej att dricka alkohol och berusa det stackars ofödda barnet, men det är helt och hållet fel att röka några bloss på cigaretten. Den ofödda är helt och hållet på det klara om att det är okej att supa men farligt att röka giftpinne. Kanske är det en spegling av att vara gravid kvinna? Har hört nånstans att det även här hemma anses farligt att röka men okej att dricka när man väntar barn, så...

Avslutningsvis är Baby Blood en riktig symfoni i gore och svart humor. Tankarna för mig till "Grand Guignol", ett ibland ganska brett begrepp som ursprungligen härstammar från de naturalistiska teaterföreställningarna på Théatre de Grand-Guignol i Paris. Det som spelades upp där i slutet på 1800-talet och fram till runt 1960 var både blodigt och omoraliskt, varvat med absurd och grotesk humor för att förstärka chockeffekterna av både fysiska och sinnliga fasor på och utanför scenen. "Grand Guignol" kan användas för ganska mycket inom filmens värld, men främst tycker jag att Alain Robaks trashiga lilla konstverk kvalificerar sig för denna klassificering som handen i en handske. Måhända kan man tycka att filmen inte är naturalistisk (om man ser till naturlismen som en förlängning av realismen) men går man enligt den ursprungliga traditionen att vilja porträttera förändrade mentala tillstånd som panik, hallucinationer och galenskap går detta med enkelhet att applicera på Baby Blood, dvs. om man vill lägga ytterligare en dimension till något som kanske bara ska ses som en riktigt bra monsterfilm.

DVD or not DVD...

När det gäller mig själv verkar det som jag med jämna mellanrum kommer till en punkt där saker och ting bara stannar upp. Ibland på ett sätt, ibland på flera. För ett tag sen bromsades mitt filmsamlande upp och jag kunde inte känna något behov av eller ens glädje i att försöka skaffa mig nya filmtitlar på DVD. Det kändes tomt att inte ha något att sträva efter längre; men sanningen var väl den att jag fått tag på det jag verkligen tycker om och faktiskt vill ha kvar (medan man sålt av det som inte längre hållit måttet). Sen fanns det inget nyproducerat som jag gillade tillräckligt för att offra pengar på det; dessutom ogillar jag att dra på mig exemplar i hyllan som jag inte tycker om eftersom de blir svåra att göra sig av med sedan. Utan några osedda filmer på lager så har man fått hänge sig åt att titta en gång till på sina bortglömda klassiker och då verkligen insett storheten i de verka man verkligen lyckats hålla kvar. Men så en dag så börjar det rycka i både knopp och kropp efter DVD-filmer igen. Kanske kommer det mer lägligt när man tycker sig ha mer pengar än då man gjorde ett uppehåll (i tron att man ville, eller kunde, spara) eller så är det bara så att man inte klarar sig utan att hamstra vidare återigen. Problemet (utöver åderlåtning av plånboken, vilket får ses som en kalkylerad risk) är att man måste fokusera för mycket på filmer man redan sett. Nu känner jag att det är en obalans mellan vad jag vill ha och vad jag redan äger, vad jag redan sett och inte sett...

Where did you put my lollipop, Kojak?

Lisa (Elke Sommer) har kommit till den spanska staden Toledo med en grupp turister. Efter att ha beundrat en gammal fresk gestaltande Djävulen i fart med att förföra mänskligheten går hon till tonerna av Aranjuez (nej, inte Sarah Brightman!) vilse bland de uråldriga gränderna. Slutligen hittar hon in till en liten verkstad där hon stöter ihop med en baskerförsedd och klubbsuttande man, Leandro (Telly Savalas), på pricken likt det onskefulla ansiktet av den Onde målad på den gamla muren. Han har precis beställt en ny mannekäng i naturlig storlek.

Detta är dock bara början på den extremt surrealistiska katt och råttalek som är att vänta. Lisa och tittaren tas med på en närmast hallucinatorisk resa i förlorad kärlek och grym hämnd i en ständigt hopplös upprepning. I en absolut avskalning av intrigen är det betjänten Leandro som egentligen är Djävulen själv och leker med de inblandade människornas liv och själar. Till hjälp har han sin mannekänger som motsvarar varje levande och död person i denna Mario Bavas alldeles personliga mardröm.

Lisa and the Devil (1972) är en enastående uppvisning i osammanhängande berättande i vackert utsmyckad gotisk miljö. Det är imponerande hur gamle Bava kunde hålla i den påtagliga stämning och utseende på filmen som ständigt får oss att hela tiden begrunda över vad som är sanning eller villfarelse. Intrigen (för den finns där, nånstans) rör sig långsamt framåt men det blir aldrig tråkigt eller oengangerande eftersom vi hela tiden matas med förebådanden om olycka och undergång. Detta allmedan ett antal makabra och estetiskt ändamålsenliga dödsfall slutligen tar kol på den tragiska sagans källmaterial helt och hållet. Det stilbrytande slutet kan man fråga sig om det är av samma klass som resten av filmen. Handlade om ännu ett sätt av regissören att manipulera åskådarna, eller var det för att han skulle haft svårt att avsluta sitt verk tillfredsställande?

Enligt uppgift ska Mario Bava ha fått helt fria händer med den här produktionen av Alfred Leone. Det märks: Av det jag sett av den gamle filmikonens är detta i särklass hans mest kreative och framförallt egensinniga skapelse. Någon har sagt att Bava inte kunde lägga ned så stort engagemang i sina verk att han fullkomligt förlorade sig i dem. I så fall stämmer detta absolut inte på hans Lisa e il diavolo. Utöver hans egna prestation anser jag skådespeleriet hos de flesta karaktärerna är helt tillfredsställande för handlingens syfte och utformning. I rollistan märks utöver Telly Savalas (jag erkänner: Kojak snodde min lollipop!) och Elke Sommer den utmärkt strämsamma Alida Valli som grevinna och underutnyttjade Gabriele Tinti som chaufför.

Mario Bava fick fria händer men filmen floppade och för att försöka få lite valuta på sina surt förvärvade tänkte sig producenten att han skulle försöka ta vara på William Friedkins framgångar med The Exorcist (1973). Motvilligt gick Bava på att få med sitt namn dedikerat till en omklippning av Lisa till den nya La Casa dell'esorcismo (The House of Exorcism, 1974) där man klippte bort flera delar av originalet och filmade helt nya scener med mycket blod, naket och en tokbesatt Sommer med en präst i utdrivartagen. Jag kan inte dra mig till minnes hur boxoffice blev på denna version men rent konstnärligt är det en katastrof. Blod och naket är väl i sig inget fel, men sättet Leone och Bava skapar och fogar in de nya scenerna i originalet är skrattretande dåligt -- Sommer och den katolska prästens tolkning av Regan och fader Karras är en pastisch som skulle få gänget bakom Scary Movie att framstå som genier utan dess like.

Jag ville se båda filmerna, för att man är nyfiken och man vill jämföra, men till alla som inte sett denna egendomliga, vackra och tragiska film ger jag rådet att inte bemöda sig med den andra avarten. Jag köpte min italienska dubbeldisc för ett bra pris och ångrar inte detta, men kan man få tag på bara Lisa and the Devil är detta att föredra. House of Exorcism är inget att trakta efter, än mindre betalar extra.

The Bloodsucker of George A. Romero!

"Nosferatu...! First I will save your soul, then I will destroy you...!"

Den unge Martin Madahas är en blyg och tystlåten, söt liten kille som kliver av i Pittsburg där han möts av en äldre släkting - "en kusin från den gamla världen" - vid namn Tata Cuda. De åker hem till den gamles bostad där Martin ska få stanna. Den ungen mannen får reglerna klart för sig av Tata: "Jag ska rädda din själ, vampyr, därefter ska jag förgöra dig... Låt bli att äta här i närheten och du ger tusan i att prata med mitt barnbarn, Christine...!"

Även om Martin förklarar bort Tadas egendomliga beteenden inför Christine är både han och den gamle mannen övertygade om att han är en vampyr. Martin tömde en kvinna på blod på ett tumultartat sätt på tåget men använde sig varken av tänder eller förtrollning enligt klassisk vampyrkotym. Istället var det med hjälp av modernare medel som sprutor för att söva och rakblad för att komma åt hennes blod.

Martin anser sig vara vampyr, men i filmvärlden är han en udda sådan. Vitlöksklasarna som hans kusin lagt ut har ingen verkan på honom och hans vassa huggtänder lyser med sin frånvaro; han klarar solljus och vanlig husmanskost. Krucifix och exorcism fungerar inte heller på honom. Martin blir bara djärvare och både hånar och tillrättavisar sin äldre släkting om att "det finns ingen riktig magi." För den unge mannen, som egentligen är 84 år gammal och en av släktingarna som bär på förbannelsen, går det ganska bra till en början. Han tar sina offer när han känner att han behöver blod och klarar det utan att det händer något farligt. Ganska snart träffar Martin en sorgsen och olycklig kvinna som blir den första han kan ha sex med utan att det är i samband med matdags. Tyvärr blir dock denna kvinna med sin depression det slutgiltiga fallet för vår stackars huvudperson.

För de som bara hört talas om George A. Romero kanske hans Night of the Living Dead (1968), Dawn of the Dead (1978) eller Day of the Dead (1985) känns mest bekanta ... men för de yngre kanske det är hans nyligen producerade Land of the Dead eller Diary of the Dead som först dyker upp för ögonen. Kanske är det just Dawn of the Dead som gjort honom till en av de absolut största ikonena inom den moderna skräckfilmen. Martin (George A. Romero; USA, 1977) är emellertid en film som orättvist glömts bort. När det gäller Romeros Dead-svit har den inte bara skrivit in sig i historieböckerna för sina zombier och sitt gore, utan i synnerhet för sin mix av politiska och sociala budskap som vävts in i handlingen.

Martin är uppenbarligen inte en vampyrfilm i vanlig mening. Istället kan man se den som ett uttryck för å ena sidan den psykotiska personlighet och neurotiska sexuella förvirring som huvudpersonen ger ett klart intryck utav; å andra sidan har vi kritiken mot de gamla traditionernas religiösa fanatism i den äldre kusinen. Man skulle även kunna se filmen som en konfrontation mellan det nya och gamla sättet att se på Martins problematik. Martin ringer med jämna mellanrum för att prata av sig i ett nattligt radioprogram; där får hans behov av samtalsterapi utlopp samtidigt som radioprataren får nya lyssnare och tjänar en extra hacka på "The Count". Detta ställs i sin tur i kontrast mot Tata Cudas vilja och behov av att allt ska vara som på det gamla sättet med uråldriga ritualer och föreställningar som inte passar hemma i en grå och industrialiserad värld av den de båda lever.

Dawn of the Dead i all ära, men i min mening är det denna film som är George Romeros absolut bästa. I Martin får han med det allra mesta och bästa av sin kreativitet och förmåga att göra smärre underverk av filmer med en väldigt låg budget (i detta fall -- praktiskt taget noll). Regin och fotot är väldigt bra och ger en ändamålsenlig bild av miljön omkring dem, samt för intrigen och budskapet framåt. Musiken är som vanligt kompetent gjord av Goblin och skådespelarna gör mer än väl ifrån sig -- i synnerhet John Amplas som den vilsne gamle greven och den gamle, bistre Lincoln Maazel som kusin Tata. Amplas kom att få fler roller i och utanför Romeros produktion, bl. a. som "Fathers Day"-liket i första upplagan av Creepshow.

När man ser Martin bör man ha möjlighet att se den i sitt ursprungliga format i 4:3 fullscreen eftersom den filmades av regissören i 16mm. De nyare utgåvorna har, tyvärr med Romeros eget goda minne, maskats till 16:9. Det är ett format som gör just denna film stor skada på grund av att den redan från början filmats för att ge en fysisk känsla av klaustrofobi i rutan. Själv har jag en engelska utgåva utan kommentarspår och skulle vilja ha ett sådant spår på en disc som inte kommer att förstöra intrycket. Men den första dvdn från Anchor Bay med både OAR och kommentar är OOP och säkert svår att få tag på, så frågan är om det är värt besväret. Kanske -- viktigast är dock att få se filmen i sitt rätta format. Så, ännu en vampyrfilm av högsta rang! Fast ändå ingen vampyrfilm. Den var nyskapande för sin tid och känns inte avsevärt åldrad för att kunna stå sig än idag!

Bland spyor, porr och gamla bekantskaper!

Härom veckan var jag och storhandlade på Willys, vilket blivit en regelbunden företeelse nu när man skaffat sig större lya, högre hyra och mindre plånbok. Hursomhelst så ser jag en snubbe som jag inte träffat på en sisådär 15 år; det är en kille med samma förnamn som jag själv och bara ett par år yngre. Vi var lite av polare under några flyktiga år när vi båda spelade i orkester: Han, saxofon och jag, baritone. Jag kände igen honom men frågan är om han kände igen mig. Oftast väntar väl båda att "känna igen" den andre eftersom man inte vet om det är mödan värt att hälsa. En bra person minns jag honom som, även om han kanske inte riktigt hade mitt temprament eller delade mina intressen.

Han gillade Iron Maiden och Testament, medan jag hade börjat digga Guns N' Roses, Skid Row, Nirvana och en rad andra mindre kända rockband. Dessutom var jag ju inne på skräck- och kultfilm, medan han var mer inne på andra genrer som ni ska få höra snart... Förutom att han vägde dubbelt så mycket som jag och nästan mosade både knän och fingrar på mig under våra vildare eskapader fick jag honom att ta några tittar på filmerna jag hade aktuella vid ett par tidpunkter -- Dario Argentos Suspiria och Peter Jacksons Bad Taste -- ett par filmer som uppenbarligen inte har mycket gemensamt med varandra annars.

Min namne var ingen särkskild anhängare av skräckfilm: När vi var hemma hos mig nere i källaren och höll på att gå igenom Bad Taste kom vi till det skedet i filmen där en av de människoförklädda utomjordingarna (Peter Jackson himself) spyr upp sin lätt kryddade azurblåfärgade smörja i en skål att broderligt dela med sina kamrater. I detta skede springer min vän raka vägen till toaletten där farsgubben annars brukar lägga av ett och annat bromsspår avskild från resten av världen. Man brukar ju ofta säga att man spyr när man ser vissa saker som är alltifrån väldigt motbjudande till rentav bara tråkiga; fast i nästan samtliga fall överdriver man... Men min polare -- han spydde rakt ner i farsans favoritlatrin!

Vid det andra tillfället (vet inte om det var före eller efter Bad Taste) visade jag honom Suspiria. Denna titten blev mycket kortare eftersom han redan stöp vid inledningssekvenserna och detta kanske var första gången man från en jämnårig upplevt en aning av förakt och rädsla inför filminnehållet, vilket inte var en så trevlig uppevelse vid närmare eftertanke. I vilket fall, efter att ha sett "Vi-vet-vem-får-hjärtat-punkterat-och-blir-hängd-snyggt" lägger han, fortfarande i chocktillstånd, fram kommentaren: "Hur kan man göra nåt så hemskt mot en så snygg tjej? Hon skulle passat jättebra i en härlig porrfilm!"