BELIEVE ME FOLKS: NOT QUITE HIS VERY BEST! -- Stephen King's The Stand: The Complete and Uncut Edition

Nej, nu är det slutligen fastställt; The Stand (1979/1990) är INTE Stephen Kings bästa! Det konstaterades under och efter 17 dagar under maj och juni månad. Det var efter lång tids ägande av en drygt 14oo sidor lång engelskspråkig pocketutgåva av "The Complete and Uncut Edition" som jag slutligen beslutade att foga in den i min återerövring av Kungens författarskap. Naturligtvis var jag även tvungen att läsa The Stand eftersom jag endast tidigare bökat mig igenom den avkortade versionen av "Pestens tid" under semestern till Rethymnon: Kreta, 1990 (sommaren i city?!) och aldrig gav mig in på den svenska, inbundna översättningen av nyversionen (sålde den till ett antikvariat nyligen).

Orsken till att SK blev uppmanad att skära ner sin enorma tegelsten var enligt egen uppgift att det inte skulle vara ekonomiskt lönsamt att trycka upp en sån tjock bock, med tanke på hur hans tidigare fyra böcker sålt och han fick meddelandet att han själv fick välja om förlaget skulle skära ned godtyckligt eller om han själv ville ta det på sig det arbetet. Naturligtvis valde King att själv ta bort det som behövdes för att få ut boken. Tjock blev den iallafall och när det väl begav sig att släppa den oklippta utgåvan (1990) var det väl varken första eller sista gången han blev beskylld för att ha "diahorrea of the word processor... Men, som han oxå säger i förordet, "The Complete and Uncut" är ingen ny bok, utan en utvidgad version där huvudpersonerna gör mer och det förklaras mer generellt om allt och alla.

Så blir det bättre då? Både ja och nej: Till en början blir The Stand fördjupad och mer intressant när man lär känna vissa karaktärer bättre och får mer kött på benen när det berättas ytterligare hur superflunsan Captain Trips kommer till och hur den ställer till det i samhället, både före och efter viruset. Allteftersom kan man dock märka en kontinuerligt tilltagande utmattning i allt malandet kring bl.a. huvudpersonerna i den goda, östra delen om klippiga bergen, där alla demokratiska råd och omröstningar bara är en enda stor jäsping. Bästa tillägget är dock förhållandet mellan Trash Man och The Kid som är en riktig "treat" må jag säga ;-)

Även om boken kan kännas väldigt överlastad i sitt utökade tillstånd så var inte alltid den kortade versionen mer rapp eftersom den bara är mindre i formatet och knappast rappare och intensiv som kortare bok. Det handlar mer om man ska anse att The Stand är Stephen Kings bästa, som nu många anser. Mitt svar är entydigt -- NEJ! The Shining får fortfarande stå som den bästa av hans alster; jag gillar mer de fåtaliga karaktärerna isolerade än hundratusentals människor som kämpar för civilisationens överlevnad. Dessutom: En annan sak som talar emot Pestens tid är de tydligt starka, kristna drivkrafterna i boken -- de är alltför tydligt och uppenbart dualistiska i sin utformning. Rent strukturmässigt faller den oxå på att avslutningen och slutstriden är lite för snabbt påkommen efter allt malande -- stämningen byggs upp mer ändamålsenligt och tilltalande i bl.a. The Shining. För att ytterligare bekräfta mitt ställningstagande tycker jag gott och väl böcker som Pet Sematary, Misery, Salem's Lot och även It kommer alltifrån någon till flera grader högre i skalan vad gäller helhetsintrycket.

Avslutningsvis vill jag nämna att jag första och senaste gången läste just Pestens tid var på den där kretensiska semestern för nitton år sen, när jag hade så ont i ryggen att jag knappt kunde röra mig och syrran och hennes squeeze bodde i lägenheten intill, samt att farsan brukade signalera mellan balkongerna genom att smälla av en brakskit mellan glasen Metaxa... Jag minns även tydligt hur mitt rykte som hypokondriker i ögonen på min nästan-blivande-svåger började bli ganska grundmurat... "Titta! Lill-brorsan ligger på lit de parade! skrockade han kärligen spefullt när jag låg platt och stel som en eldgaffel på sängen och läste om den svarte mannen och den gamla äckliga kärringen Abigail bland majsfälten i Nebraska (eller var det möjligtvis ... Colorääääädååå?)

PS. De som vill ha fullgoda alternativ till att läsa maffiga romaner i samma stil och tema som The Stand är att söka upp, inhandla och lusläsa Dan Simmons Carrion Comfort (nazi mind-vampires?!) och Robert R. McCammons post-apokalyptiska Swan Song, båda något kortare än Kings klumpeduns och klart mer rafflande och fräscha i sin utformning... DS.

Don't Sell Your Soul To The Devil! -- Early Graham Masterton x2

Under "semestern" i Lysekil gjorde jag en liten avstickare från min massiva Stephen King-reminiscens med att ta med mig och läsa ett par kortare, tidiga Graham Masterton-romaner: The Devils of D-Day, samt The Heirloom (publicerade i Storbritannien, 1979 resp. 1981). För många som troligtvis inte är bekanta med denna mycket produktive, brittiske författare ska jag bara nämna att han framförallt är skaparen till romanen The Manitou (1976), en originell berättelse om en aggressiv medicinman som återföds genom en ung kvinna för att återigen kunna tampas med den vite mannen. Den är inte riktigt som filmen (klyscha à la Mr. Oscar Wilde?) och jag rekommenderar verkligen de som redan sett filmen (eller inte sett den) att genast försöka få tag på boken; den finns i två versioner, varav den utgåvan med både alternativ- och originalslut finns med torde vara ganska svår att få tag på nuförtiden... I vilket fall är det lönt att försöka komma över minst någon av versionerna för en överkomlig summa. Vidare är Mr. Masterton även känd för sina ungdomsböcker och en mängd sexrådgivningslitteratur, exempelvis How To Drive Your Man Wild In Bed och The Secrets of the Sexually Irresistible Woman... Utöver de två stora länderna på vardera sida om Atlanten är Masterton uppenbarligen mest känd och populär i Polen och Frankrike, av en eller annan anledning.

"I would like to point out that the Pentagon and the British Ministry of Defence strenously deny the events described here, but I leave you to draw your own conclusions." (-- Graham Masterton, London, 1979)

Till böckerna då... The Devils of D-Day (sv. titel: De tretton djävlarna) är nog en av de absolut häftigaste titlarna jag känner till, både inom filmens och läsandets värld. Den handlar just om de allierades invasion av Normandie under WWII, 1944 och vad som egentligen hände vid ett speciellt område i striden mot Nazityskland: Kring bron vid Le Vey i det lantliga Suisse Normande drog tretton svarta pansarvagnar över dalen och besegrade de tyska trupperna där utan pardon - fienden ska ha sagt att de blev jagade av självaste "Der Teufel". Och djävlar är vad det var som körde de där stridsvagnarna; den amerikanska krigsmakten med Patton och Eisenhower i spetsen hade i hemlighet frammanat avgrundsdemonen Adramelechs tretton akolyter för att hjälpa dem vinna slaget. Fast då hade det krävts ett blodsoffer av stora mått, förstås... En vagn med en elak och hämndlysten demon blev dock kvar ... och nu vill han återförenas med sina bröder...

The Devils of D-Day är knappa tvåhundra sidor kort och rapp historia om okult krigsföring. Den är inte sofistikerad på något sätt, men den är inte alls pretentiös utan en rättfram och enkelt underhållande liten roman som man kan avnjuta en liten stund. Det bästa är konceptet med ett antal djävlar som insydda i säckar och inspärrade i små krigsmaskiner gör slarvsylta av allt och alla. När sedan Elmec, den kvarlämnade demonen, visar sin stygga sida känns det ännu mysigare. Problemet kommer mot slutet när det lilla eländet manat fram sina polare och sin herre, samtidigt som "the good guys" ska fixa fram varje spektakulär ängel som fungerar som specifik antikropp mot varje liten imp i grannskapet... Då blir det lite för spektakulärt för resten av den smala boken ... till råga på att jag inte alltid är så fötjust i det alltför enkelspåriga lösningarna kring det onda och goda... osv ... osv... Men totalt sätt ändå en trevlig liten bok som påminner om vad Graham Masterton pysslade med innan han började på sina längre och lite mer komplexa verk.

"The devil is come down unto you, having great wrath, because he knoweth that he hath but a short time." (-- St John, 12:12)

The Heirloom (sv. ung. "arvegodset"), som egentligen lika gärna kunde hetat "The Devil's Chair" (för det är just den det handlar om), introducerar oss till en rikligt och makabert utsmyckad stol som hittar sin väg till en känd antikhandlare och hans familj. Antikhandlaren försöker snart göra sig av med stolen, men varje gång han försöker slänga den kommer den tillbaka till hans hus igen; för det är "Djävulens" egna passage mellan dimensionerna och stolen kan ge ohygglig rikedom och makt... om man ber på sina bara knän om det; sen har alltid lyckan ett särskilt pris ... och vill man göra sig av med stolen så kräver det oxå sitt blodsoffer.

The Heirloom är lite kulsigt mysigare än D-Day, med Ondskan mer som en annan dimension av kaos, negativitet och mörker. Den innehåller både lite kuslig stämning och några grafiska brutaliteter. Liksom D-Day och den andra tidiga böcker som följde mellan The Manitou och Death Trance följer denna släktklenod samma mönster och uppbyggnad, samt enkelhet. Tyvärr hänger samma brist med - en aningen lite pretentiös och lite överreligiös avslutning som skämmer grädden en aning. Å andra sidan är den underhållande och kan man ta dessa tidiga små Graham-bullar för vad de är kan det hända att man får sig en riktigt skön och gosig stund framför brasan därhemma (eller ute i solnedgången om det är sommar, som nu ;-)

"No Flesh Shall Be Spared." (Mark 13)

I en nära framtid har jorden radioaktiv och de som klarat sig lever ihopträngda de skrotiga och smutsiga städerna. En nomad, en "zone tripper" trotsar de mest radioaktiva ställena och letar upp ett skrotföremål som visar sig vara de söndriga resterna av strids- och utrotnngsroboten M.A.R.K. 13 ... Dylan McDermot (Mo), en annan skrotnisse, köper skräpet och lämnar det till sin "flickvän" som gör konstverk av skroten. Tyvärr så aktiveras roboten igen och den är ute efter att eliminera allt och alla i sin närhet.

Jag gläder mig åt att det äntligen finns en vettig release av denna underbara brittiska lågbudgetfilm från 1989 (av samma skapare till Dust Devil). Nu har jag skänkt bort den sunkiga Red Edition till en polare. Bilden och ljudet är klart bättre och extramaterialet oxå, även om kommentarspåret verkade i tråkigaste laget (få se om jag försöker mig på det nästa gång istället...). Hardware (äks. M.A.R.K. 13) är en riktigt tuff film som trots sitt korthuggna och ytliga utformning innehåller ett antal frågeställningar om vilken värld vi vill leva i: Vågar vi göra vår värld radioaktiv och kanske riskera våra barns och mänsklighetens framtid; kommer det bli så mycket miljöförstöring så att de styrande ser det nödvändigt att sterilisera och tillochmed fysiskt utrota människor med hjälp av mördarrobotar, osv. Det mesta av filmen spelades in i London och det mesta av skrotmiljöerna behövde man aldrig bygga upp eftersom det var under den tiden staden fortfarande inte hade bestämt sig för att "röja upp och rensa" de mer stökiga och slummiga kvarteren för att göra det mer attraktivt för rikare folk... vilket kanske kan ses som en epok i graven (det lät så på regissören åtminstone).

Men utöver eventuell samhällsdebatt: Filmen är en slags Terminator, men skiljer sig helt väsentligt från sin amerikanska motsvarighet i de starka, skimrande färgerna -- det allestädes rådande röda i samklang med andra vackra färger som blått, grönt och gult -- som levereras i en slags drömsk, halvvaket dunkel. Det är så långt ifrån Cameron och Svartens stålgråa och färglösa epos man kan komma; det liknar mycket det som exempelvis Argento och eventuellt andra italienska filmskapar skulle försökt sig på med... I vissa scener ser vi nämligen en imitation av färgkomponenterna i just Suspiria och tankarna för mig först och främst till hissen på ett visst flickpensionat. Även cinematografin är på topp här: Vi får härliga kameravinkar, close-ups och blinkade ljus... Allt är rätt och riktigt gjort och optimalt tajmat för att få ut maximal effekt ur varje scen. Inte nog med detta så har även Simon Bosworth och ett gäng andra mycket kompetenta musikmakare, bl a. Iggy Pop, skapat ett riktigt häftigt och tufft soundtrack som lagts som den optimala toppning på ett redan makalöst bakverk.

Skådespelarinsatserna är inte enastående, men långt ifrån dåliga... Jag får väl säga att de gör det de ska, varken mer eller mindre, för det är filmen som helhet som är det viktigaste -- intrycket, uttrycket och det eventuella budskapet -- inte att någon känd fixstjärna stjäl showen och skjuter resten av filmen i sank (något som tyvärr är så vanligt i dessa dagar). Dylan McDermot och Stacy Travis (Jill), samt John Lynch (Shades) gör sitt jobb bra och som extra krydda har de ju slängt in William Hootkins som pervoslemmet Linc, Mark Northover som dvärgskrotnissen och Iggy Pop själv som den radiopratande Angry Bob... Sen är Lemmy Kilmister med på ett hörn oxå med en träpistol (han tappade den riktiga ner i Thamsen när han blev lite för exalterad) för den som gläds av det. Alltså: Filmen innehåller det mesta av karaktärer för de flesta vrickade smaker, och det gillar vi ju! Ooops, glömde jag den brungrönögda Nomaden? Aja, sånt händer...

Utgåvan jag köpte nyligen är den brittiska Optimum med medföjande med snyggt promomaterial utöver det som finns på discen... Hörde att det skulle komma ett svenskt släpp oxå, men sen när behöver man halvtaskiga utgåvor med svensk textning? ;-)

Philipino vampires -- Get Ready For ... ASWANG!

Under mitt bitvis frekventa dvd-samlande fastnade under en period för bolaget Mondo Macabro och deras filmer. Liksom med Anchor Bay och Blue Underground köpte jag väldigt många titlar under en kortare period, men gjorde mig efterhand av med hälften av dem. Fortfarande har jag många kvar... och en av dem jag absolut inte tänker göra mig av med för allt smör i Småland (urrk!) är den heltigenom utmärkta amerikanska independent produktionen Aswang från 1993. "...unique and disturbing. The best indie horror since The Evil Dead..." Om den är den bästa i sitt slag sen Sam Raimis slagdänga är ju svårt att veta, men att Aswang är både unik och upprörande borde inte vara någon större överdrift. Må vara att den långt ifrån har samma chockvärde som exempelvis Cannibal Holocaust, men detta är ingen film man ska försöka se med sina blivande svärföräldrar...







Mondo Macabro har nischat sig bra bland de lite mer obskyra kultrullarna och gör sitt allra bästa för att gräva upp riktiga rariteter och det passar ju väldigt bra in med denna titel som från början gjordes om för den amerikanska marknaden genom en R-rating och fick titeln The Unearthing (def. "uppdagandet, utgrävandet"). Så för några år sen kom så Aswang -- en helt komplett utgåva av originalfilmen med stämningsfullt grynig bild, bra ljud och trevliga kommentarspår.







Katrina är en ung tjej som ingår ett skenäktenskap med Peter Null, alldeles hemvänd från Filippinerna, och i kontraktet står det oxå att Kat, i grossess, avsäger sig alla anspråk på barnet som snart ska komma till världen. Enligt Mr. Null är villkoret att få ärva familjens egendom och förmögenhet att han är gift och har ordnat en arvinge. Men snart får vi reda på att detta egentligen inte är orsaken till att han vill ha hand om Kat (förlåt, nu heter du visst Janine) och låta hennes barn, en flicka får vi veta, födas i herrgården på de avskilda ägorna. Den riktiga orsaken är att Peter Null och hans kvarvarande "familj" egentligen är aswang -- en varelse som, enligt filippinsk tradition (åtminstone i filmen), livnär sig på att suga musten ur människor och väva in dem i kokonger. Till sin hjälp har de en cylinderformad tunga som de kan sträcka ut hur långt som helst för att suga blod och andra kroppsvätskor.







När Kat (förlåt, Janine) sover efter att ha blivit berusad av hushållerskan Cupids särskilda ciderdryck ser hennes nyblivne make till att infektera det annalkande barnet (en flicka får vi veta) genom en rejäl omgång avancerad cunnilingus till att bli en ny aswang, samtidigt som han oxå smörjer kråset själv så att säga... På tal om det sistnämnda så innehåller denna filmen en helt och hållet obetalbar scen där Mr. Nulls gamla, sjuka mor hänger från balkongen ovanför och sträcker ut sin tunga för att penetrera och länsa den nya stackars Mrs. Nulls tillgångar, men blir tagen på bar gärning och i en kamp mellan kvinna och tunga blir nerdragen och hängandes i tungan nästan hela vägen ner till marken... Slutligen får sonen skära av tungan för att få slut på eländet... Fattar ni? Nä, men se den då för TUSAN! ;-)






Trots att filmen är gjord 1993 så finns det en kvalitet och ett produktionsvärde av typ som påminner mer om 70- och 80-talets makabra och absurda alster från både öster och väster om Atlanten. Stämningen är mörk och krypande, specialeffekterna mer än godkända och man får en allmän känsla av fotot och utseendet av filmen att vi närmast rör oss i Evil Dead-trakter, fast med en asiatiskt mytologisk touch. Detta är alltså den bästa filmen i min Mondo Macabro-avdelning och håller i mitt hjärta en särskild plats framför andra små ädelstenar som exempelvis Mill of the Stone Women, Satanico Pandemonioum, Panic Beats och Living Doll.

Rage, The Long Walk, Roadwork and The Running Man ... The Bachman Books!

Under 13 icke så otursförföljda dagar kapade jag av de fyra först utgivna böckerna skrivna under pseudonymen Richard Bachman. Från början läste jag alla separat, som brukligt på svenska, men sen en tid tillbaka fick jag tag på ett samlingsverk där de fyra mest kända Bachmannarna samlats ihop (strax efter avslöjandet) – The Bachman Books (USA, 1986). Orsakerna till bluffen med Bachman har jag inte orkat utreda närmare, men den enklaste anledningen kan ha varit att King ville kringgå den regel som fanns en gång på agenturen att man bara kunde ge ut en roman om året, vilket knappast lär ha tilltalat en ung, fantasifull och glödande initiativrik författare som han själv (och har man en gång blivit anklagad för att ha ett svårt fall av ”diahorrea of the word processor” måste man ju stå upp för det!)

De fyra böckerna i samlingen är i tur och ordning Rage (-77), The Long Walk (-79), Roadwork (-81) och The Running Man (-82). Visserligen har fler publicerats under det tagna namnet, men de kan inte likställas de första fyra, ”äkta” Bachman-böckerna: Thinner (-84) var missen som avslöjade bedrägeriet; Regulators (-96) var en gimmick kring Desperation (om än en bättre roman än den senare) och Blaze (-07) var en opublicerad skrivbordsprodukt som lämpades jag lika väl under samma täckmantel. De ursprungliga Bachmanromanerna kännetecknas, enligt mig, av en mer stiliserad, minimalistisk och aggressiv King – en närmast utagerande styrka som i all enkelhet skulle kunna ses som ett politiskt ställningstagande mot den amerikanska drömmen…

“The Cherokees used to slit their noses. The idea was to put a cunt right up on their faces so everybody in the tribe could see what part of them got them in trouble”

Rage handlar om tonårige Charlie som är på väg att bli förflyttad till en specialskola; han har tidigare överfallit och skadat en lärare och har i början av berättelsen blivit kallad till rektorn för information om skolbytet – efter mötet tar han fram sin pappas pistol ur skåpet och patroner och går tillbaka till sin lektion, skjuter Mrs. Underwood och tar sin egen klass som gisslan. Officiellt är de under dödshot under huvudpersonens förhandlingar med rektor, psykolog och polis… men så småningom är det ingen som känner sig hotad eller ens frihetsberövad – alla, utom en, i klassrummet känner sig efterhand mer och mer bekväma att lätta sina hjärtan och släppa loss spänningarna i sina liv och allt detta inför och till synes under ledningen av Charlie själv. ”Raseri” berättas i första person och ur Charlies eget perspektiv och utöver detta är det till stor del vi själva som får sluta oss till hur det är ställt med honom, hans klasskamrater och skolan. Ibland får man ställa sig frågan vem som är sjuk och hur mycket.



The Long Walk består av 100 stycken pojkar i övre tonåren som får äran att vara med i tävlingen ”Maratonmarschen” där vinnaren får allt han kan önska. Haken är den att de som förlorar missar inte bara chansen till guld och gröna skogar, de mister även sina liv: Reglerna är tydliga; du måste gå i en hastighet av minst sju kilometer i timmen; du får inte stanna upp eller vika av från kursen, störa medtävlande etc. För varje regelbrott får du en varning och efter tre varningar så väntar bara döden, utmätt av militärer på bandvagnar med hypermodern teknologi. The Long Walk är nog den råaste och uppenbarligen mer känslokallare och kan upplevas helt meningslös – de bara går och går, snackar och får kramp, blir tokiga och skjuts ihjäl… tills någon eventuellt vinner. Men detta bidrag av Bachman är långt ifrån tråkig och meningslös: Främst får vi en chans att försöka sätta oss in i de olika, mycket intressanta karaktärerna via, i huvudsak, deras dialog, samtal som inte en amatör skulle kunna tänka ut. Frågor som: Hur kan de gå in i en sån här tävling? Eller djupare: Är detta en allegori för det amerikanska samhället?

Roadwork tar oss genom de tragiska sista månaderna i en mans liv vars son har dött i cancer, vars hustru lämnat honom, vars hus måste exproprieras eftersom en stor väg ska byggas över grannskapet och leda till den lokala ortens ekonomiska blomstring. Klart, han får ett bra pris för huset, men han vägrar att lämna huset för att den älskade sonens minne är starkt knutet i huset. Istället faller den ena tryggheten efter den andra och hans står slutligen ensam och rasande inför lagen och det annalkande bygget. Han bestämmer sig för att ändå sälja huset … och köpa lite ammunition och dynamit! Roadwork är en berättelse om hur hemmet inte längre är den där trygga och oantastligt säkra borgen som ska skydda oss från inkräktare… och vad som kan hända när man blir lämnad med sina sorger, funderingar och sin frustration. ”Vägbygge” är den längsta boken i samlingen och lite längre än ”Maratonmarschen” (c:a 250 sid.) och har man tyvärr gjort som jag och väntat med den till sist kan det kännas lite tungt innan den riktiga stämningen infinner sig. Annars bygger den upp sin intrig långsamt och metodiskt ända till det oundvikliga slutet.

“I believe you kicked the assistant principal in the upper thigh once while his back was turned?”
“Crap [...] I kicked him in the ass.”

The Running Man tar oss med till ett Amerika år 2025 där allt och alla styrs av Nätverket och deras TV-apparater är obligatoriska i varje hem. I burkarna kan man följa alla sorters 'reality shows’ där de mänskliga deltagarnas insats är alltifrån en hjärtinfarkt, ett förlorat ben eller en arm, till att bli jagad av prisjägare och nedskjuten som en usel brottsling. Många söker till spelen, för det finns inga jobb längre och kanske kan man kvalificera sig för någon såpa för att få in lite kosing (A-kassan blir aldrig var den en gång var!). Ben Richards är en ’svartlistad bråkstake’ som har en sjuk lite dotter hemma (i framtiden har alla gamla svåra sjukdomar kommit tillbaka) och han är trött på att hustrun måste sälja sig för att ha råd att köpa värdelös svarta börsen-medicin. Han beger sig till Spelbyggnaden och kvalificerar sig för den farligaste showen av dem alla – ”Den flyende mannen”. Det är mycket pengar i given här; problemet är att ingen har lyckats överleva spelet ut. The Running Man är nämligen ett utmärkt sätt för regimen att göra sig av med obekväma individer. Men så länge Richards kan hålla sig undan, ju mer pengar kan han dra hem till sin fru och deras sjuka dotter… Det är i varje fall vad han tror… The Running Man är en heltigenom spännande, fartfylld och den klart mest medryckande historien av de fyra i The Bachman Books. Denna framtida dystopi är utan tvekan min favorit bland sina jämlikar. Det ligger nära till hands att känna glöden från författaren inför ställningstagande gentemot den totalitära, kapitalistiska staten där skådespelen, likt dokusåpor likt djävulska gladiatorspel håller folket i okunskap och kontroll, samt sinnlig dekadens.

Avslutningsvis vill jag säga att The Bachman Books är en både bra och ändamålsenlig liten samling som fungerar finemang för att man ska kunna sätta sig in i det lite annorlunda synsätt och förhållande till skrivmaskinen som Stephen King hade under sin nom de plume Richard Bachman. Man kan tycka, åtminstone till en början, att Rage, Walk, Road och Running Man inte kanske känns lika mästerliga och fantasifulla som många andra, mer framgångsrika och typiska Stephen King-romaner som exempelvis It, The Stand och The Shining, men vid närmare eftertanke fyller de ett mycket mer intressant, personligt rum inom Kings författarskap. Jag rekommenderar starkt att man som Stephen King-läsare fortsätter sitt utforskande av honom genom att läsa någon eller fler av dessa mycket tänkvärda små romaner.

Bill Roberts is just crazy about his store -- Scott Spiegel's INTRUDER

And here comes fucking Parker, walking down 9 Mile swinging the head by the hair in one hand and his hamburger in the other and he's still eating it...

Ibland så letar man efter rariteter i sitt egna lilla DVD-bibliotek och stundom hittar man de där -- de bortglömda små pärlorna; filmerna som aldrig fått och kanske aldrig kommer att få någon deluxe-behandling, oavsett format...

Inte många filmer i min samling är så bra i relation till sin sämre utgåva som Scott Spiegels INTRUDER. Att detta trevliga alster inte tagits omhand bättre på versatil disc än att ha getts en heltigenom ljud- och bildmässig katastrof à la Dragons NIGHT OF THE INTRUDER och en säkert likvärdigt tafflig amerikansk motsvarighet övergår mitt stackars klena förstånd.

Det lokala supermercatot i nån amerikansk liten håla stänger för dagen och när kvällen faller på är det nattpatrullen som ska ta hand om snabbköpet under småtimmarna. Redan från början råder en olycksbådande stämning med en fullmåne i fokus och smygande, kusliga toner och när titeln INTRUDER signaleras det för en riktigt härlig eller helt katastrofal knappa halvannan timma i TV-soffan...

Jag kan dock vara helt lugn eftersom jag haft DVDn i en fyra, fem år nu och först stiftade bekantskap med filmen genom en vhs-kopia från de ökända nissarna på Midnight Video Club en gång under det härliga 90-talets själsliga utveckling. Så ingen fara på taket här, guys and ghouls -(NIGHT OF THE) INTRUDER (USA, 1989) är en riktigt underhållande och välgjord film.

När det kommer till karaktärerna är inte filmen mer än ytterst ytligt intresserad av dem. Utöver en handfull korta introduceringar av vad som kan förväntas vara kanonmaten i filmen, får vi endast lite mer kött på benen av den blonda kassörskan Jennifer (Elizabeth Cox) som delar med sig av sina problem med sin ex-pojkvän och några samtal mellan de båda ägarna, varav den i minoritetsägande Bill, spelad av Dan Hicks som tidigare är känd som Jake i EVIL DEAD II. Detta leder oss att tro att minst två personer kanske lever lite längre än alla andra i filmen.

Och så blir det... En efter en dör de anställda i nattpatrullen, och det på de mest gruvliga sätt: bröderna Sam och Ted Raimi (ser där ja; nu är svågerpolitiken närmast etthundra) klyvs och hängs upp, medan huvudägaren kan tjäna gott som "paperweight"; andra får sina händer och huvuden omjusterade och mosade, osv... Slakten är inte bloddrypande, men den följer ett typiskt ogenerat mönster taget från slasherfilmens tidiga dagar -- skillnaden är bara den att här finns ingen dötid som i många typiska filmer handlar om en massa puckade människor som visar bringor och tuttar. Systematiskt och utan omsvep räknas rollistan ned ända tills det bara återstår... Ja, ni som inte sett måste se själva -- ni kommer inte bli besvikna.

Intruder är inte bara en underhållande film, utan den är oxå genomtänkt. Kanske är det inget mästerverk, men som uppenbart oansenlig lågbudgetfilm och bortglömd liten kultklassiker håller den en kvalitet över genomsnittet bland sina likar. Bortom våldet och karaktärernas ytlighet är det framförallt kameraarbetet som höjer denna film halvvägs till stjärnorna. Det är inget stelbent filmande rakt uppochner utan det handlar om ett dynamiskt och lekfullt sätt att förhålla sig till fotot.

Skulle detta inte var nog så är även INTRUDER både en rolig och spännande film: De komiska inslagen domineras av sedvanligt goofiga ungdomar och den obetalbare Dan Hicks i sin komiska och plågade galenskap (den som sett E.D-II fattar nog!), medan spänningen närmast domineras av den såkallade "inkräktaren" -- en kille som syns och finns överallt ... men är det verkligen han som är mördaren?

Har jag glömt något nu?

Aha! Bruce Campbell är med oxå... Imagine that, kids!

Here comes fucking Parker, walking down 9 Mile swinging the goddamned head by the hair in one hand and his sandwich in the other ...