"No Flesh Shall Be Spared." (Mark 13)

I en nära framtid har jorden radioaktiv och de som klarat sig lever ihopträngda de skrotiga och smutsiga städerna. En nomad, en "zone tripper" trotsar de mest radioaktiva ställena och letar upp ett skrotföremål som visar sig vara de söndriga resterna av strids- och utrotnngsroboten M.A.R.K. 13 ... Dylan McDermot (Mo), en annan skrotnisse, köper skräpet och lämnar det till sin "flickvän" som gör konstverk av skroten. Tyvärr så aktiveras roboten igen och den är ute efter att eliminera allt och alla i sin närhet.

Jag gläder mig åt att det äntligen finns en vettig release av denna underbara brittiska lågbudgetfilm från 1989 (av samma skapare till Dust Devil). Nu har jag skänkt bort den sunkiga Red Edition till en polare. Bilden och ljudet är klart bättre och extramaterialet oxå, även om kommentarspåret verkade i tråkigaste laget (få se om jag försöker mig på det nästa gång istället...). Hardware (äks. M.A.R.K. 13) är en riktigt tuff film som trots sitt korthuggna och ytliga utformning innehåller ett antal frågeställningar om vilken värld vi vill leva i: Vågar vi göra vår värld radioaktiv och kanske riskera våra barns och mänsklighetens framtid; kommer det bli så mycket miljöförstöring så att de styrande ser det nödvändigt att sterilisera och tillochmed fysiskt utrota människor med hjälp av mördarrobotar, osv. Det mesta av filmen spelades in i London och det mesta av skrotmiljöerna behövde man aldrig bygga upp eftersom det var under den tiden staden fortfarande inte hade bestämt sig för att "röja upp och rensa" de mer stökiga och slummiga kvarteren för att göra det mer attraktivt för rikare folk... vilket kanske kan ses som en epok i graven (det lät så på regissören åtminstone).

Men utöver eventuell samhällsdebatt: Filmen är en slags Terminator, men skiljer sig helt väsentligt från sin amerikanska motsvarighet i de starka, skimrande färgerna -- det allestädes rådande röda i samklang med andra vackra färger som blått, grönt och gult -- som levereras i en slags drömsk, halvvaket dunkel. Det är så långt ifrån Cameron och Svartens stålgråa och färglösa epos man kan komma; det liknar mycket det som exempelvis Argento och eventuellt andra italienska filmskapar skulle försökt sig på med... I vissa scener ser vi nämligen en imitation av färgkomponenterna i just Suspiria och tankarna för mig först och främst till hissen på ett visst flickpensionat. Även cinematografin är på topp här: Vi får härliga kameravinkar, close-ups och blinkade ljus... Allt är rätt och riktigt gjort och optimalt tajmat för att få ut maximal effekt ur varje scen. Inte nog med detta så har även Simon Bosworth och ett gäng andra mycket kompetenta musikmakare, bl a. Iggy Pop, skapat ett riktigt häftigt och tufft soundtrack som lagts som den optimala toppning på ett redan makalöst bakverk.

Skådespelarinsatserna är inte enastående, men långt ifrån dåliga... Jag får väl säga att de gör det de ska, varken mer eller mindre, för det är filmen som helhet som är det viktigaste -- intrycket, uttrycket och det eventuella budskapet -- inte att någon känd fixstjärna stjäl showen och skjuter resten av filmen i sank (något som tyvärr är så vanligt i dessa dagar). Dylan McDermot och Stacy Travis (Jill), samt John Lynch (Shades) gör sitt jobb bra och som extra krydda har de ju slängt in William Hootkins som pervoslemmet Linc, Mark Northover som dvärgskrotnissen och Iggy Pop själv som den radiopratande Angry Bob... Sen är Lemmy Kilmister med på ett hörn oxå med en träpistol (han tappade den riktiga ner i Thamsen när han blev lite för exalterad) för den som gläds av det. Alltså: Filmen innehåller det mesta av karaktärer för de flesta vrickade smaker, och det gillar vi ju! Ooops, glömde jag den brungrönögda Nomaden? Aja, sånt händer...

Utgåvan jag köpte nyligen är den brittiska Optimum med medföjande med snyggt promomaterial utöver det som finns på discen... Hörde att det skulle komma ett svenskt släpp oxå, men sen när behöver man halvtaskiga utgåvor med svensk textning? ;-)