The Woods - "A Tribute"

Snart har ett år gått sedan jag visade filmen för avgångsklassen jag var klassföreståndare för, en 9c i staden där jag bor. De var nog inte besvikna över att få se en liten rysare, även om några killar kanske i sin fantasi ville se Saw eller Hostel i repris på de där två engelsklektionerna. Ändå blev några tuffingar ganska överraskade över att det faktiskt var lite blod och raffel i den. Tyvärr blev det ingen större diskussion över den (en film ska både vara till nytta och för nöje), men det är smällar man får ta - jag var nöjd iallafall och de fick se sin engelskspråkiga film.

"Balance the stones, Heather..."

"Smiling in the sunlight, laughing in the rain; I wish we were young and foolish again..."

Med dessa smäktande tonerna inleder Lucky McKee (May, Sick Girl) The Woods (2006) - filmen som låg på hyllan i tre år och fick M. Night Shyamalans film från 2004 att byta namn från just "The Woods" till The Village. Inget ont om M. Night, men vad tråkigt om Lucky inte fått denna filmen ur torrdocka och ut på fria vatten. Det är en stämningsfull, snygg och underhållande film med kopplingar till en rad moderna klassiker som The Evil Dead, La Residencia, Suspiria och Carrie, men som ändå står helt och hållet på egna ben.

I inledningscenerna ser vi huvudpersonen Heather Fasulo (Agnes Bruckner från Blood and Chocolate och Vacancy 2: The Final Cut) dubbelexponeras mot en skog när hon drömmer om röster och tänder eld på en skog. Viskningarna ackompanjeras melodiskt av 60-talsstjärnan Lesley Gores Young and Foolish. Året är 1965 och makarna Fasulo (fadern spelad av Bruce Campbell *host-host*) lämnar sin dotter på prestigefyllda flickskolan Falburn Academy, strategiskt undangömt djupt inne i skogen. Fadern verkar egentligen inte vilja lämna Heather men det är modern som drivit på att lämna den besvärliga dottern över i Herrans tukt och förmaning, eller rättare sagt - under överinseende av rektorn, Ms. Traverse (Patricia Clarkson) och hennes egendomliga personal: närmaste tillsynslärare Ms. Mackinaw med sitt ryckande huvud-ticks, vresiga humör och praktiska upprätthållande av internatets tydliga värderingar - "More than three minutes tardy equals a truancy [...] And that's a demerit for your untucked blouse [...] Don't tuck it in here! What kind of a low-class so-and-so reaches her hands into..." Ja, inte bara skådespeleriet håller tillfredsställande standard; det knappast något fel på dialogen heller (här finns inga löjliga, amatörmässiga uttalanden och begreppet "douche-bag" som nedsättande benämning åt en person myntades faktiskt någon gång under sextiotalet...)

Eftersom pappa Fasulo inte är "so well-off as he presents himself" måste Heather genomgå ett intagningstest för att få ett stipendium till Falburn Academy, vilket bl. a. består i ett mystiskt test där hon på ett antal papper måste ringa in symboler under olika påståenden. Hon skär sig dock på ett av bladen och återigen hör hon viskningar från skogen: "Come Heather. Trust us. Release us..." I vilket fall verkar hon ha klarat provet och får följaktligen komma på flickskolan. Hon blir vänligen men bestämt påmind av Ms. Traverse att hennes respekterade institution inte är en förvaringsplats för ungdomsbrottslingar och ligister och att några snedsteg inte kommer att tolereras. "So... no fires", svarar den alltjämt upproriska unga damen som emellertid snabbt får lära sig att man inte sticker upp ostraffat; direkt får hon översittaren Samantha och hennes gäng mot sig (Samanthas motiv är till en början uppenbara men har slutligen ett annat syfte). I Marcy får ändå Heather en kompis att ty sig till, en kompis som introducerar henne till gryende popstjärnan Lesley Gores girlpower-låt You Don't Own Me.

Falburn Academy är ingen vanlig skola. Den ligger ute i skogen, långt borta från närmaste stad och snart börjar historierna berättas om hur Clara Thompson bara dök upp från ingenstans och förhäxade eleverna och mördade läraren med sin yxa. Det sägs att hon tog med sina skolkamrater ut i skogen och när de kom tillbaka var de inte sig själva. Det sägs att trädens andar vill bli fria och det kan de bara bli genom flickorna på skolan. Så, i sovsalen finns det en säng längst bort i hörnet, under det gallerförsedda men alltid öppna fönstret. De som får ta den sängplatsen försvinner om natten och kvar under lakanden ligger en hög med torra löv. Först försvann Ann, sedan är det Macys tur... Och det är Heather som är nyckeln - hon har övernaturliga förmågor: "Balance the stones, Heather."

May är den bättre filmen och genombrottet för Lucky McKee; Masters of Horror-bidraget Sick Girl känns som härligt "guilty pleasure" ... men min favorit är helt klart denna lilla ädelsten, The Woods. Utöver att den i sig är en verkligt kompetent och underhållande film skulle man med glädje kunna se den som en hyllning till de ovan nämnde skräck- och kultfilmerna från Serradór, Argento, Raimi och DePalma: Vi har den besjälade skogen som ger sig på flickorna om nätterna; det är en mystisk skola med egensinniga karaktärer; där finns häxor och hjältinnor som drogas (av mjölk, spetsad med svart sav); och så återfinns ju de telekinetiska förmågorna hos den ut. Skådespelarinsatserna är överlag bra, men det är på sättet som filmens handling förs fram som gör denna ganska banala historia till en engagerande berättelse av oanade höjder och som dessutom är ser väldigt snygg ut. Vidare har The Woods ett mycket bra soundtrack, särskilt i tolkningen av You Don't Own Me i den såkallade Marcy's Overlay: Medan Heather har avgörandet i sin hand genom sin roll i akten "balancing of the stones" har hennes vän uppgiften att sjunga "the primal song", vilket är en vacker men aningen kuslig stämma som vävts in i den urprungliga Lesley Gore-melodin.

En sak är jag trots allt lite fundersam över: Bruce Campbells roll i filmen; den är dels betydelselös, dels betydelsfull eftersom han figurerar mest mot slutet. I början är han den bekymrade fadern och hunsade maken som egentligen inte vill lämna iväg sin dotter. Långt senare hämtar han och hustrun emellertid Heather i ett försök att få hem henne, men det slutar i en våldsam trädintervension. Det är inte Bruce Campbell som avgör, men han har en uppgift i den avgörande slutstriden mellan gott och ont. Klart är väl att någon måste spela denna roll som Mr. Fasulo, men frågan är om det skulle ha varit Bruce Campbell. Samtidigt som man kan tycka att han ibland blir (o)medvetet komisk i sin rolltolkning och kan kännas lite avig i filmen, tycker jag inte att han stör helheten. Tänker man då på att filmen är en hyllning som yttrar ett subliminalt "Grooovy" är ju saken helt plötsligt glasklar - han bara måste vara där! Bruce Campbell är en person som, enligt min uppfattning, är ett tvåeggat svärd som både kan locka och avskräcka potentiell publik.

Mitt råd är att se filmen, inte bara Bruce, för den är så mycket mer än bara en räkmacka med ett affischnamn. Det är en mycket bra film som jag rekommenderar till alla någotsånär bevandrade kultister - en av de bättre filmerna i sitt slag att produceras på 2000-talet. Är inte det motivering nog?

"It's all about fitting in." – Brian Yuzna's SOCIETY

Billy Whitney har allt. Han har en rik familj och bor i ett vackert hus; han är populär på skolan och en atlet, men det är något som är fel. Det verkar som om det är något under ytan, som maskar inne i ett färskt äpple. Billy tycker att han inte hör hemma; han har en känsla av att han kanske är adopterad och att mamma, pappa och lillsyrran har ljugit för honom hela hans liv. Sanningen är att han inte är en av dem. Han tillhör inte dem; han är inte en i eliten, men som Dr. Cleveland lovat honom: ”You’re going to make a wonderful contribution to society.” Och så ska det bli...

Billy, spelad av en pre-Baywatch Warlock (vilken tur!), är ett praktexemplar av bastard som behövs för att blanda upp genpoolen bland de blåblodiga aristokraterna i Beverly Hills. Som barn togs han in av makarna Whitney för ett enda syfte – att fostras och näras att bli ett sunt och kraftfullt tillskott i de regelbundna ceremonierna kring ”the shunt”, en festlighet som syftar till att stärka upp den inavlade maktrasens gener och på samma gång ha en riktigt trevlig stund med gänget. Billy är alltså inte bjuden på ”middag” – han ÄR ”middag”…

Society (1989) är den produktive filmskaparen Brian Yuznas regidebut. Han är för de flesta filmentusiaster kanske mest känd som producentdelen i den underbara duon som gav oss sköna juveler såsom Re-Animator, From Beyond, Dolls och Dagon. Då var det Stuart Gordon som satt i regissörsstolen. Nu är det Yuzna själv som håller i dirigentpinnen och det gör han med insiktsfullhet och pondus. Senare har han kommit att regissera, bland andra: Bride of Re-Animator, Beyond Re-Animator, Return of the Living Dead III, The Dentist och Faust: Love of the Damned.

Enligt mina observationer är det många som står tveksamma inför eller är rent avogt inställda till Brian Yuzna som regissör, vilket jag inte fullt ut kan förstå. Visst har han inte kommit upp i side-kicken Gordons högsta klass (och uppenbarligen har han gjort sina bottennapp, även om jag personligen inte sett något riktigt, riktigt dåligt av honom), men han har sin egen säregna stil och sin egen vilja att göra filmer för en rimlig budget. Jag har tolkat det så att han gärna behandlar övernaturliga företeelser på ett rättframt sätt så att det vid minsta misstag kan uppfattas som dåligt hantverk. I vilket fall verkar han inte vara någon som är överdrivet förtjust i djupgående metaforer eller ens låtsas att hans filmer är förmer än vad de är avsedda. I övrigt verkar emellertid inte Yuzna varit så aktiv på regi-fronten de senaste fem åren, men nu verkar det som om den där omtalade, fjärde upplagan av Herbert West & Co., House of Re-Animator ha tagits ur malpåse igen, enligt den gamla ordningen med Yuzna som producent och Gordon regissör. Möjligtvis beror återupplivningen på nya politiska vindar efter Bush och Cheney (en mörk Vita huset-satir skulle väl sprängt hans stålhårda kransartär…).

Tillbaka till Society: Filmen kan klart ses som en svart, absurdistisk samhällssatir där fokus ligger på överklassen, den utsugande eliten som har makten helt i sin hand och kan styra och leka med vanliga, enkla människor hur de vill och leva ut sina dunklaste, mest makabra förlustelser. Gestaltningen av de rika och mäktiga har i detta fall gått så långt att man inte bara tagit till sig symboliska åskådningar om att samhällseliten är en egen slags ras; i Society målar Yuzna upp den sanna bilden av samhällets grädda – societeten är verkligen en annan slags art och i den kan ingen nyrik ”upstart” upptas: ”It’s all about good breeding.”

Regissören avvek en hel del från det ursprungliga manuset där karaktären Billy rätt och slätt slutade som blodoffer åt en hemlig kult. Istället för denna banalitet kom Yuzna på att man istället skulle göra det övernaturliga från Billys eget huvud och göra verklighet av det hela. Familjen, terapeuten, domare Carter, polisen, klasskamraterna, vännerna och de andra i samhällets högsta skikt – alla har de förmågan att forma sina kroppar efter behag och i ceremonin, ”the shunt”, också utsätta sina världsliga offer för samma behandling, forma dem och absorbera dem. Denna elit kan och behöver alltså dryga ut sina gener från tid till annan och detta är inte bara en livsnödvändighet utan även ett tillfälle till stor underhållning och utövande av gruvliga excesser och perversiteter. Utsvävningarna och de makabra beteendena är något som även till och från har kunnat tillskrivas några få styrande som själva kan ha motverkat omoraliska handlingar, för att sedan själva helt utom synhåll och ostraffat kunna ägna sig åt just sådant.

En teori hos Yuzna är att det en gång i tiden fanns en grupp människor som blev smittade av ett virus som gav dem dominans och med en exklusiv förmåga att tillskriva sig makt och rikedom följde även förmåga att låta sin kropp anta vilken form och kombination de än ville. Till sin hjälp med filmens effekter, som mot slutet skulle vara särskilt spektakulära, hade Yuzna den säregne kreatören "Screaming Mad" George (som kom att bli chefen för effekterna i en mängd andra Yuzna-regisserade filmer). De effekter och modeller som skapades av SMG i Society kom att bli stilbildande för ett flertal andra filmer han jobbade med efteråt; man skulle kunna tro att han var banbrytande inom en viss typ av specialeffekter.

När filmen släpptes tog det lång tid innan den kunde köras på hemmaplan. En förklaring till att intresset för filmen varit lågt kan ha varit att man i USA inte förstod att överklassen i filmen är mer av Europeisk art där man inte bara kan bli rik och få status (Society funkade bra i Europa och särskilt i England), och när det gäller kulturkrockar är inte jänkarna generellt så öppensinnade som man skulle önska. Ytterligare ett problem var de hårda jäpparna på MPAA som i stort sätt ville ha bort hela sista reelen. Varför? Jo, där var orgien med de makabra scenerna. Ändå hade Yuzna varit insiktsfull nog att sett till att filmen är helt blodfattig på dessa ställen, för att inte förstärka chocken. För att hårddra saken skulle man kunna hävda att filmen egentligen inte visar något hemskt alls – inget blod, inget sex – men att det anstötliga ligger i det antydda och det halvt visade. Det farliga handlar om incest, inavel och andra moraliska tabun och fysiologiska abnormaliteter ... samt en enda stor hög med klibbig latex, i vilken samtliga skådespelare och statitister lägger sig halvnakna i och rullar runt med varandra; vad gör man inte för konsten – jag hade definitivt gjort det, för Brians skull.

Society är en originell film som klänger sig fast vid en. Den är inte blodig, men kladdig; den är inte exploaterande, men ändå okonventionell och utmanande. Den känns fortfarande fräsch och inte lika gammal som de tjugo år den har på nacken och jag anser att detta är Brian Yuznas bästa film, närmast i konkurrens med Bride of Re-Animator och därefter Return of the Living Dead III. För c:a tre år sen köpte jag den franska utgåvan Opening, på den tiden jag hade superdille på "open matte". Den här gången fick jag sent reda på att Anchor Bays OOP innehöll ett kommentarspår med regissören och kollade snabbt upp var jag kunde finna utgåvan. Det visade sig att Videodrome hade ett skyltex kvar och jag kom över en dvd för halva priset via snabb och effektiv mejlkontakt. Jag har inte jämfört än men jag sluter mig till att jag utöver extras fått en bättre bild till på köpet. I vilket fall var det kul att ha kommentarer om filmen från Brian Yuzna; han har alltid något att säga och det är både informativt och trevligt.

I väntan på nästa inferno... DANTE Tomasellis Horror!

Sedan ett bra tag tillbaka har jag väntat på Dante Tomasellis nya film The Ocean; enligt imdb så är den "in production" vilket säger mig att det kan dröja mellan ett litet tag och en evighet till att det rent av inte blir något överhuvudtaget. Senaste filmen han gjorde var Satan's Playground (2005), hans första linjära film, och tidigare har han regisserat Horror (2002), första kommersiella framgången, och debuten, den oheliga katolska skulden, Desecration (1999). Det första verket bygger på en kortare filmatisering som senare byggdes ut till långfilm; att det blev något katolskt, med nunnor och präster, kan ju bero på att filmskaparens kusin, Alfred Sole, långt tidigare regisserade Alice, Sweet Alice (1976).

Jag måste erkänna att Tomaselli normalt sätt borde vara en sådan filmskapare som jag ofta drar mig för att se eller kanske rent av inte vill kännas vid efteråt; han har ett säreget sätt att se på och utföra sina produktioner -- ett sätt som inte bara kan verka "offstream", utan i vissa fall även lite "off-offstream". Hur det än må vara så fattade jag intresse för hans filmer via en liten och kort tråd på ett filmforum där det fanns bilder och länkar till hans två första titlar. Inget större intresse väcktes för tråden men jag tog faktiskt mod till mig, slutligen, och beställde en av filmerna från Staterna, Horror. Det som slog mig först var ju denna "video-look" som jag inte är så förtjust i, men denna olägenhet försvann snabbt i de fascinerande öppningsscenerna: Det är en kall vinterdag; en flicka står på en stege och försöker ta ner julbelysningen från familjens ensligt belägna hus; då bränner hon sig på en röd lampa och upptäcker att en svart get står på marken längre bort och betraktar henne; hon blir rädd och försöker komma in i sitt hus; den subjektiva kameran rusar mot henne medan någonting vrålar demoniskt mot henne; hon tittar igen och ser bara geten med långa horn, närmare nu; hon försöker förgäves komma in i sitt hus; hon ropar på sina föräldrar men de öppnar inte; hon famlar efter nyckeln; plötsligt står där inte en get längre, bara en främmande man med en säck ...

Sedan kommer titelsekvenserna: ett högt, gällt skri, fler skrin till ett crescendo och så ... Pang! ... Musiken i inledningstexterna är tagen från en man vid namn Raz Mesinai som är det mest okonventionella sedan Goblins Suspiria-track upphöjt i tio; Dante själv beskriver honom i kommentarerna att Mesinai blivit kallad för en "Bernard Herrman on Speed", vilket inte verkar alltför långt ifrån sanningen. Mesinais toner från olika sorters egendomliga instrument tillsammans med de neonaktiga, alla regnbågens effekter på creditsen slog verkligen an en första ton av psykedeliska kårar i kropp och själ. Raz Mesinais soundtrack i Horror, "The Beast [is Unleashed]", finner man på hans experimentella platta Unspeakable vars alla spår är komponerade att kunna bli skräckfilmsteman. Vad jag vet är det bara denna låt som fastnat på film; enligt uppgift ska en annan slinga från albumet varit aktuell för en senare Hellraiser-film, men ansetts för experimentell och oroande för en tänkt publik (vilket kanske säger mer om "production values" än just musken i sig). Men nog om Raz...

Filmens handling då? Ja, det var väl enklast att förklara precis i början: Vi har två huvudintriger (en gravt vanvördig förenkling): En handfull ungdomar, höga på röka, piller och svampar, med Luck i spetsen, är på väg mot någon slags frälsning i fom av väckelsepredikanten Rev. Salo Jr men hamnar i rent ut sagt helvetiskt trubbel och en efter en faller de offer för... Hmmm, ni får se själva... Andra huvudintrigen involverar Salo Jrs dotter Grace och hennes kamp att komma undan sin fars och moders förslavande av henne genom hjärntvätt och drogberoende. Hennes "föräldrar" är något av det mest absurda på film under senare år och dotterns enda chans att komma undan dem är att ta hjälp av sin farfar, spelad av magikern "The Amazing Kreskin" (bara namnet får en att vilja se filmen) som egentligen är död sen länge men sänd från andra sidan för att iscensätta alla karaktärernas undergång. Detta är ett försök att i någon enkelhet förklara grundförutsättningarna för filmen som bryter mot alla former av linjärt berättande, logiska premisser och som istället verkar mer som en hallucinatorisk, surrealistisk mardröm än en regelrätt film. Man kan tycka att den är väldigt rörig och totalt meningslös, tillochmed "skrattretande" eller rent av "tråkig", men jag älskar Horror på det sättet den är skapad.

Skådespelarna i Dante Tomasellis filmer är till stora delar amatörer och gamla kultikoner som regissören återanvänder; den unge Luck spelas av Danny Lopes som har roller i alla Tomasellis filmer: I Desecration spelar han en vilsen kille på som råkar ha ihjäl en nunna med hjälp av sitt radiostyrda modellflygplan, i Horror är han en drogande "juvenile delinquent" och i den senaste, Satan's Playground, är han en utvecklingsstörd kille som med sin familj förirrar sig i New Jerseys skogar och faller offer för häxor och "The Jersey Devil". Än mer intressant är dock användandet av Ellen Sandweiss från The Evil Dead i Playground (liknande roll?), för att inte tala om Tomasellis personliga favorit, Felissa Rose, som används både i Horror och Playground. I den senare spelar Felissa den unge killens mamma, men i just Horror innehar hon en liten roll på slutet där hon... ja, just det... bänder maximalt på käkmuskulaturen och skriker, skriker ... skriker...

Och nu, kära läsare och vänner, skriker jag efter en ny film ur Dante Tomsellis magiska rockärm -- The Ocean, starring Dominique Swain, Vincent Pastore and ... Judith O'Dea!

The Damnation Game -- My Greatest Novels Revisited - Part Two

Dåtid, "Terra Incognita": Tjuven går bland ruinerna i vad som en gång varit Warszawa; det är ett laglöst, sönderbombat landskap med färskt ruttnande lik stinkandes i rännstenarna. Tjuven är en opportunist och en lycksökare av särskilt mått; han är en ung man, en spelare ute efter det optimala partiet, på jakt efter en värdig motståndare. Han finner slutligen sin överman i Mamoulian -- "den siste europén"...

Nutid, Storbritannien: Marty Strauss, en spelare och missbrukare, blir frigiven från fängelset och anställs personligen som bodyguard och allt-i-allo för multimagnaten och miljardären Joseph Whiteheads räkning. Trots sina stängsel, övervakningskameror och vakthundar är den rike gamle mannen rädd, rädd för sitt liv... eller något mycket värre. Frågan: Varför skulle just Marty kunna skydda honom? Mr. Whitehead har en dotter, Carys, som varje dag reser till en tropisk ö via de regelbundna, kontrollerade doserna av heroin som hon får genom sin kärleksfulle far. Hon ser Marty och Marty ser Carys. Kommer deras öde att beseglas?

Det ligger hundar begravda på Whiteheads ägor, men de kommer inte att stanna nedgrävda. En kväll kommer en äldre man över stängslet och slits nästan itu av hundarna. Marty möter för första gången denne inkräktare som uppmanar honom att inte lägga sig i, att fly medan han fortfarande har möjlighet till det. Helvetet är på väg att bryta sig löst och då kan inget kunna rädda någon av dem, Whitehead eller hans hantlangare. Det handlar om ett parti, ett löfte ... och ett svek. Det är upplagt för ett sista parti i de fördömdas spel...

De fördömdas spel (The Damnation Game, 1985) skrevs strax efter den första trilogin Blodsböcker (Books of Blood I-III, 1984-85) och är Liverpool-sonen Clive Barkers första fullängdsroman. Som författare blev han först och främst känd som en virtuos i den makabra och groteska skräcklitteraturen genom Books of Blood, The Damnation Game, Cabal och The Hellbound Heart (inspirtionen till filmen Hellraiser). Senare kom han att förknippas mer och mer med "dark fantasy" i sina episka och underbara fantastikskildringar med Weaveworld och The Great and Secret Show, för att sedan mer och mer förlora sig i ett sammelsurium av teorier över alternativa verkligheter, drömvärldar och annan metafysik. Denna senare epok började med den överdrivet komplexa Imajica och fortsatte i ytterligare stordåd som jag inte kan redogöra för; tyvärr var det länge sedan jag försökte läsa en ny Barker (och med tanke på vad jag en gång läst och det han nu verkar producera lär inte läget förändras under någon överskådlig tidsrymd).

De fördömdas spel var (och är fortfarande) för mig en helt unik upplevelse. Det är en roman som binder samman de allra starkaste influenserna från Books of Blood (som jag påbörjade och läste färdigt långt senare) och väver samman dem med en alltför sällan sedd människokännedom och en upphöjd känsla för det litterära språket. Tidigare, inkluderat King- och Koontz-eran, hade jag inte stött på något som var så ocensurerat grymt och omstörtande som det jag då läste och som sedan fick mig att öppna ögonen för denna nya författare en lång tid framöver. Aldrig tidigare hade jag stiftat bekantskap med självstympande och flådda människor, lik som kannibaliserar på sig själva eller ruttnande hundar och deras fortfarande diande valpar som väcks upp ur graven. Första gången jag läste Clive Barkers debutroman var jag helt mållös och hänförd över hans fantastiska våldsbeskrivningar och gastkramande intrig. Icke heller hade jag tidigare skådade ett sådant persongalleri; protagonisten och anti-hjälten Marty Strauss, den kallsinnige och manipulative Joseph Whitehead, hans nedknarkade dotter som Marty fattar djupt tycke för, rakbladsätaren Breer ... och så kronan på verket -- den gåtfulle och hänsynslöse Mamoulian, i full färd med att hämnas alla som svikit honom. Naiv som jag var försökte jag inkorporera denna bok i en uppsats under senare, högre studier vilket visade sig mycket negativt och det var knappt jag kunde komma vidare med studierna.

Man skulle kunna tro att det var upplagt för en hiskeligt modern och slafsig filmatisering av detta verk, men så är långt ifrån fallet. Romanen är så komplex och välskriven att dess excesser inte någon gång skulle upplevas överlastande, komiska eller på något annat sätt störande för läsningens njutning (möjligtvis att en nybörjare skulle vara i behov av en spypåse emellanåt). Även när det gäller sexualiteten, som också den är stilmarkör för Clive Barker och hans författarskap, uttrycks dess explicita egenart på ett sådant sätt att den varken upplevs som plump eller tramsigt romantisk. Handlingen, karaktärerna och hela utförandet är dynamiskt och kreativt och svårt att på ett tillfredsställande sätt applicera på vita duken (som så framgångsrikt gjordes med The Hellbound Heart). Till denna dag anser jag fortfarande att detta är Clive Barkers absolut mest kompetenta skapelse; den är innovativ och stilren, rak och kompromisslös.

Jag skrev tidigare att De fördömdas spel är unik. Så också är den i fallet att det är den enda roman jag läst tre gånger: Första gången jag stötte på den var en dag under första året på gymnasiet. På en bokvagn i skolbiblioteket såg jag en pocket med ett aggressivt röd- och svartaktigt omslag med vad som såg ut som ett mynt med ett makabert, läpplöst ansikte grinande hotfullt mot mig. Jag kunde naturligtvis inte motstå att plocka till mig boken, läsa dess titel och författare och ögna igenom blurb-texten på baksidan -- jag var fast! Året därefter, på Bokrean, fick jag tag i samma svenska, inbundna utgåva för 50 pix och köpte den -- läste den! Tredje gången köpte jag den på engelsk pocket, vilket måste varit för halvannat år sedan, och först då många år senare upptäckte jag den riktiga storheten i The Damnation Game.

De fördömdas spel är en enastående, oförglömlig och genomgående gränsöverskridande Faust-skildring som bör läsas och aldrig någonsin förglömmas. Jag riktar emellertid en uppriktig varning till människor med känsligt hjärta, oskuldsfulla sinnen eller sådana som rent ut sagt bara är rädda, inskränkta och fördomsfulla ... Tag er i akt!

The Shining -- My Great Novels Revisited Part One

"I believe you must take it up further with your son, Mr Torrance, sir. He understands everything, although he hasn't enlightened you. Rather naughty of him, if I may be so bold, sir... He needs to be corrected, if you don't mind me saying so. He needs a good talking-to, and perhaps a bit more..."

Nu är det återigen april och på lässidan liknar detta året 2009 i mångt och mycket år 2007. Först läste jag väldigt mycket nyköpta skräckromaner (2008 närmare 60 stycken, nästan rekord), varav nästintill alla i pocket och på engelska. Därefter kommer uppenbarligen en backlash där man inte längre orkar bry sig om nya läsupplevelser och slutar läsa för en längre period. Fast inte helt och hållet; våren 2007 var en tid att återknyta bekantskapen med Clive Barkers olika litterära verk och då läste jag honom helt och hållet på engelska, vare sig jag läst honom på originalspråket eller svenska tidigare. Så nu, två år senare, i en djupare svacka, har jag nu sökt min tröst till gamle Kung Stephen; den senaste tiden har jag långsamt och njutbart drygat ut has mästerverk The Shining.

The Shining läste jag för första och senaste gången redan på våren 1990, då på svenska och med titeln Varsel. Det var sista terminen på grundskolan och jag hade pryo-vecka på biblioteket i hemorten. Det var särskilt en dag när jag mindes när jag tagit med boken till "jobbet" och läste den när jag fått hänga med och hjälpa en riktig surkart till tant på kommunens enda bokbuss (finns dessa små krigsmaskiner av läsvärt kvar idag månde?). Det var emellertid först några år senare, efter gymnasiet, som jag fick stifta mycket mer och bitter bekantskap med detta gamla under av citron då jag tillbringade en del av min ungdomspraktik på mitt älskade gamla kommunbibliotek.

Vad jag mindes från boken (och ibland känns det som att det inte är mycket av varken det ena eller det andra när det gäller livet i övrigt) var de obligatoriska actionscenerna med anfallande djupklippta häckar, en uppluckrad och rutten gammal tanta som kravlar sig upp i all sin Evas ståtlighet och försöker förföra och förgöra både fader och son där de bor på hotellet, maken som dricker sig asfull på fantasi-gin under ett ständigt pågående party med Overlook Hotels alla kärleksfullt sparade gamla spökreliker och som sedan går bärsärkargång efter sin familj, ända tills den där stora, gamla pannan goes POOOFFF! Detta och flera andra moment hade jag visserligen oxå tagit med när jag på min engelskakurs på högskolan skulle skriva om bland annat Stephen King och hans böcker (en uppsats som aldrig skulle sett världen ljus, vars missade icke-existens jag har en gammal brittisk mentor att tacka ödmjukast för). Det var samma engelska pocketutgåva från New English Library som jag nu permanent införskaffat, 13 år senare, för att just i dagarna avsluta mitt äventyr med Jack Torrence & Co. med samma pompa och ståt som det en gång i tiden, runt 1975, begav sig för den oförglömlige och oefterhärlige Stephen King.

Det kan inte vara någon slump att jag nu läser boken igen. För trots alla gruvliga och underbara läsupplevelser man haft så är det jämförelsevis extremt sällan som jag tar upp en bok, hur bra den än må vara, och läser den en gång till. Kanske är det lite som med film att det är de första upplevelserna är de bästa, objektivt eller subjektivt, och att man kan hinna glömma dem för att långt senare återupptäcka deras storhet. I vilket fall så det som slår mig med The Shining är hur jag sedan barndomen alltid prisat detta verk, trots att jag egentligen inte kunde förstått dess kompetenta omfattning. Nu när jag läser den förstår jag på allvar hur detta med säkerhet är en av SKs allra bästa och mest personliga skapelser; det handlar inte bara om en alkoholist som försöker skrapa ihop sitt splittrade liv, sin familj och sin solta professionalism; det är en både komplex och tydlig porträttering av hur författaren själv måste upplevt en situation i missbruk (ett missbruk som långt senare hittades i full papperskorg långt senare) och en rädsla för att inte kunna hålla sina personliga demoner borta, förlora förståndet och därigenom slutligen skada sin egen familj.

Det må vara en gammal sliten klyscha att Stephen King är mästaren att kombinera det vardagliga livet med den övernaturliga skräcken, men det är en sanning som aldrig passat så bra som med just The Shining. Aldrig har jag upplevt någon roman som på ett så enhetligt och kompetent sätt tagit upp så många aspekter av mänsklig och personlig skröplighet, rädsla och förhoppningar och sedan blandat dessa komponenter in i en optimal smältdegel med ett hemsökt spökhotel, djupt isolerat uppe i Colorados bergtrakter som katalysator. Det är så många små och stora moment i boken, vilka med enkelhet skulle kunna trötta ut läsupplevelsen och helt förstöra intrycket, men det blir aldrig tråkigt, uppstyltat eller på något annat sätt svårt att läsa The Shining. Än bättre än alla vardagligheter, minnen och övernaturligheter som beskrivs är nog ändå persongalleriet; med Jack Torrance och hans familj i spetsen, följt av kocken Hollorann, den snobbige översittaren och hotellmanagern Ullman, världens bästa bartender Lloyd med sin eviga kredit, för att inte tala om den så vältalige Delbert Grady ("You're the caretaker, sir ... You've always been the caretaker. I should know, sir. I've always been here.") och slutligen hotellet självt som en enda stor varelse som och livnär sig på andras själar, vars ondska återigen väcks till liv och lockas fram av sonen Dannys förmåga "to shine". Det är Danny Overlook helst vill ha, men det nöjer sig inte med honom och det är genom pappa Jacky som det ska sluka hela familjen, med hull och hår -- "Come out and take your medicine!"