I väntan på nästa inferno... DANTE Tomasellis Horror!

Sedan ett bra tag tillbaka har jag väntat på Dante Tomasellis nya film The Ocean; enligt imdb så är den "in production" vilket säger mig att det kan dröja mellan ett litet tag och en evighet till att det rent av inte blir något överhuvudtaget. Senaste filmen han gjorde var Satan's Playground (2005), hans första linjära film, och tidigare har han regisserat Horror (2002), första kommersiella framgången, och debuten, den oheliga katolska skulden, Desecration (1999). Det första verket bygger på en kortare filmatisering som senare byggdes ut till långfilm; att det blev något katolskt, med nunnor och präster, kan ju bero på att filmskaparens kusin, Alfred Sole, långt tidigare regisserade Alice, Sweet Alice (1976).

Jag måste erkänna att Tomaselli normalt sätt borde vara en sådan filmskapare som jag ofta drar mig för att se eller kanske rent av inte vill kännas vid efteråt; han har ett säreget sätt att se på och utföra sina produktioner -- ett sätt som inte bara kan verka "offstream", utan i vissa fall även lite "off-offstream". Hur det än må vara så fattade jag intresse för hans filmer via en liten och kort tråd på ett filmforum där det fanns bilder och länkar till hans två första titlar. Inget större intresse väcktes för tråden men jag tog faktiskt mod till mig, slutligen, och beställde en av filmerna från Staterna, Horror. Det som slog mig först var ju denna "video-look" som jag inte är så förtjust i, men denna olägenhet försvann snabbt i de fascinerande öppningsscenerna: Det är en kall vinterdag; en flicka står på en stege och försöker ta ner julbelysningen från familjens ensligt belägna hus; då bränner hon sig på en röd lampa och upptäcker att en svart get står på marken längre bort och betraktar henne; hon blir rädd och försöker komma in i sitt hus; den subjektiva kameran rusar mot henne medan någonting vrålar demoniskt mot henne; hon tittar igen och ser bara geten med långa horn, närmare nu; hon försöker förgäves komma in i sitt hus; hon ropar på sina föräldrar men de öppnar inte; hon famlar efter nyckeln; plötsligt står där inte en get längre, bara en främmande man med en säck ...

Sedan kommer titelsekvenserna: ett högt, gällt skri, fler skrin till ett crescendo och så ... Pang! ... Musiken i inledningstexterna är tagen från en man vid namn Raz Mesinai som är det mest okonventionella sedan Goblins Suspiria-track upphöjt i tio; Dante själv beskriver honom i kommentarerna att Mesinai blivit kallad för en "Bernard Herrman on Speed", vilket inte verkar alltför långt ifrån sanningen. Mesinais toner från olika sorters egendomliga instrument tillsammans med de neonaktiga, alla regnbågens effekter på creditsen slog verkligen an en första ton av psykedeliska kårar i kropp och själ. Raz Mesinais soundtrack i Horror, "The Beast [is Unleashed]", finner man på hans experimentella platta Unspeakable vars alla spår är komponerade att kunna bli skräckfilmsteman. Vad jag vet är det bara denna låt som fastnat på film; enligt uppgift ska en annan slinga från albumet varit aktuell för en senare Hellraiser-film, men ansetts för experimentell och oroande för en tänkt publik (vilket kanske säger mer om "production values" än just musken i sig). Men nog om Raz...

Filmens handling då? Ja, det var väl enklast att förklara precis i början: Vi har två huvudintriger (en gravt vanvördig förenkling): En handfull ungdomar, höga på röka, piller och svampar, med Luck i spetsen, är på väg mot någon slags frälsning i fom av väckelsepredikanten Rev. Salo Jr men hamnar i rent ut sagt helvetiskt trubbel och en efter en faller de offer för... Hmmm, ni får se själva... Andra huvudintrigen involverar Salo Jrs dotter Grace och hennes kamp att komma undan sin fars och moders förslavande av henne genom hjärntvätt och drogberoende. Hennes "föräldrar" är något av det mest absurda på film under senare år och dotterns enda chans att komma undan dem är att ta hjälp av sin farfar, spelad av magikern "The Amazing Kreskin" (bara namnet får en att vilja se filmen) som egentligen är död sen länge men sänd från andra sidan för att iscensätta alla karaktärernas undergång. Detta är ett försök att i någon enkelhet förklara grundförutsättningarna för filmen som bryter mot alla former av linjärt berättande, logiska premisser och som istället verkar mer som en hallucinatorisk, surrealistisk mardröm än en regelrätt film. Man kan tycka att den är väldigt rörig och totalt meningslös, tillochmed "skrattretande" eller rent av "tråkig", men jag älskar Horror på det sättet den är skapad.

Skådespelarna i Dante Tomasellis filmer är till stora delar amatörer och gamla kultikoner som regissören återanvänder; den unge Luck spelas av Danny Lopes som har roller i alla Tomasellis filmer: I Desecration spelar han en vilsen kille på som råkar ha ihjäl en nunna med hjälp av sitt radiostyrda modellflygplan, i Horror är han en drogande "juvenile delinquent" och i den senaste, Satan's Playground, är han en utvecklingsstörd kille som med sin familj förirrar sig i New Jerseys skogar och faller offer för häxor och "The Jersey Devil". Än mer intressant är dock användandet av Ellen Sandweiss från The Evil Dead i Playground (liknande roll?), för att inte tala om Tomasellis personliga favorit, Felissa Rose, som används både i Horror och Playground. I den senare spelar Felissa den unge killens mamma, men i just Horror innehar hon en liten roll på slutet där hon... ja, just det... bänder maximalt på käkmuskulaturen och skriker, skriker ... skriker...

Och nu, kära läsare och vänner, skriker jag efter en ny film ur Dante Tomsellis magiska rockärm -- The Ocean, starring Dominique Swain, Vincent Pastore and ... Judith O'Dea!