Doug Bradley vs. Ash Boomstick part # quatre-vingt-dix-neuf...

Sam Raimis EVIL DEAD-filmer är ett exempel på en ”äkta” trilogi: Föst och främst stannar antalet inlägg i debatten till just talet TRE; sen har alla titlar regisserats av samma person och innehållit en och samma huvudperson (dessa två sistnämnda är inte nödvändiga, men det stärker ändå min för tillfället personliga uppfattning i frågan…). Till skillnad från Boomstick-Ash & Co. är Pinhead och gänget helt och hållet ute och seglar: Här finner vi långt fler än tre filmer; regissörerna är inte desamma från gång till annan och huvudpersonerna varierar och dessutom är Mr Doug Bradley aka. Pinhead långt ifrån självklar efter avsnitt tre eller nåt… Likt förbannat jämför jag Hellraiser-serien i form av en trilogi med i första hand Evil Dead; det är bara att sätta stopp efter Hell On Earth och slänga bort resten av klabbet. Varför? Jo, precis som de två första Evil Dead tillhör Hellraiser och Hellbound den yttersta eliten av skräck-/kultfilmer, medan Army of Darkeness och Hellraiser III långt ifrån håller jämna steg med sina mer namnkunniga syskon. Naturligtvis skulle det vara smartare att bara jämföra två par filmer, men nu gör jag inte det så då är det bara att hänga på det tåget…

Clive Barkers HELLRAISER (1987) bygger på regissörens egna utomordentliga kortroman vid namn ”The Hellbound Heart”: Här finner vi något som jag tror är mycket, mycket ovanligt – en egensinnig och fantastisk bok som blir närmast en lika kraftfull och säregen film, som även har ett sagolikt spektakulärt och pampigt soundtrack av den (i Hellbounds kommentarspår påstådde) kristne filmkompositören Christopher Young. Även om jag anser att uppföljaren HELLBOUND: HELLRAISER II (1988) är den mer underhållande, den mer spektakulära och ”vågade” filmen är jag benägen att säga att originalet HELLRAISER rent objektivt på en och flera sätt är den bättre filmen. Emellertid är Tony Randel totalt sätt en bättre regissör än Clive Barker som med sin skapelse och första spelfilm i det stora hela varken före eller efter rosat några marknader, filmmässigt, vare sig för supporters av mainstream eller av underground. Jag ska också slå fast att vid ett val av vilken av dessa två filmer jag fick ta med mig på en öde ö skulle det alltid bli HELLBOUND, inte bara för att jag tycker den är mer stimulerande utan att den (liksom DEAD BY DAWN) är den främsta inkörsporten till svitens tema (sönderklippta svenska hyr-vhs vart har ni farit? ;-)

När det gäller HELLRAISER III: HELL ON EARTH (1992) är det lite som med Army of Darkness… Det är trevligt en liten stund, men det håller inte för hur många sittningar som helst... Visst är inte treorna dåliga filmer, far from it, men att jämföra dem med sina föregångare är som att försöka värma upp temperaturen på Norra Ishavets vatten genom att försöka slå en sjua i dess skummande vågor. Och dristar man en jämförelse mellan trilogierna blir det nästintill dött lopp: Vid den senaste omgången häromveckan kändes det nog ändå som om Sam Raimi var ett strå vassare än Barker, Randel och Bradley… men det kan ju alltid vända precis som med Sifo och SCB, you know what I mean… Individuellt håller jag idag THE EVIL DEAD som den starkaste enskilda filmen av alla fyra (eller sex, det var ju trilogi, som sagt) – det var den film som jag kände mig mest stimulerad och åternyfiken på (kan man säga så?); därefter följde, som sig bör, Hellbound med sina outsinliga källor av odödliga one-liners (choose your favourite and get at free one-way ticket to Hell…). Avslutningsvis vill jag säga, lika enträget som Cicero stod sig till doms över Kartago, att jag vill ha en Celebrity Death-Match Reunion mellan Pinhead och Dr Channard : ”Your suffering will be legendary, even in Hell” tar sig an ”I’m taking over this operation”. Minsann, det skulle sparka rumpa med alla andra navelluddsstudier som Freddy vs. Jason och Humle och Dumle och gänget… Och hör sen!

Pinhead vs. The Evil Deadites' Trilogy ... Or whatever... part onze

Tja, det kanske inte är riktigt korrekt att göra en sådan jämförelse, med tanke på att Hellraiser-serien aldrig stannade vid Hell On Earth ... men strunt i det: Vi har åtminstone en Raimi som gjorde en äkta trilogi och då låter vi Pinhead och gänget stanna kring 1990 så är det lilla problemet ur världen...

The Evil Dead (1982) var klart först ut... och det var ett tag sen för min del oxå: Jag fångas igen av klassen på denna rysare (ja, för rysare kallar jag den; jag ser inget komiskt i denna, som tur väl är...). Kameraarbetet är i en klass för sig att förstärka stämning och budskap i och kring karaktärerna, och trots att det ursprungliga format 4:3 blivit maskat och anpassat till 16:9 har jag inga problem med detta faktum: Visst förloras en hel del information, men samtidigt gör det tajtare utrymmet att filmen känns än mer klaustrofobisk. Vidare har Sam Raimi verkligen ett sinne för att bygga upp en kuslig atmosfär -- alltifrån vilda kameraåkningar med läskiga ljud och monstruöst morrande till en tystlåten bil som ödesmättat rullar mellan träden fram mot den övergivna stugan mitt ute i skogen. Och så är det halvägs genom filmen; det mesta är pur professionellt uppbyggande av hjärnspöken med enkla, billiga men framförallt effektiva metoder... Andra hälften är dock närmast ren och skär monsterskräck, men båda delar är uppbyggda till perfektionism -- ja, inte perfekt gore eller make-up, men en helgjuten känsla för film och dess uppbyggnad...

Evil Dead II: Dead By Dawn (1987): För mig kom tvåan långt före ettan. Originalet var något man bara fantiserade om innan man verkligen hade kommit in på skräckfilmsspåret... Men så var jag på marknaden i min hemort och såg en vhs-kassett med helknasiga bilder på baksidan och jag ville se denna film med en gång -- men köpa vågade jag inte på denna tiden... Turligt nog så hade mina föräldrar ett par vänner som med sin familj precis flyttat till vår lilla håla och som hade tillgång till TV5/Nordic och kunde spela in EVIL DEAD II när den senare sändes på burken. Vilken grej! Jag var helt häpen; idag kan jag klart se hur man kan flabba sig igenom denna film, men först och främst såg jag då (och än idag) den absurda och heltigenom egendomliga och främmande värld som filmen bjöd mig; jag försökte visa den för mina föräldrar, men som med Jurtjyrkogården fick morsan spader och gick helt i taket -- det var för kaosartat för henne, inte bara filmen utan att hennes väna lilla pojk plötsligt hade dragit hem en massa hemska filmer (jag kunde ju bli skadad för livet! Och det blev jag visst ;-). Dead By Dawn har alltid hamnat före The Evil Dead i min bok, även om jag vet klart att ursprunget är en bättre film, men efter en riktig genomgång av filmerna tycker jag bättre om ursprungsfilmen ur de flesta synvinklar: The Evil Dead håller bättre i längden än sin uppföljare, men den sistnämnda kommer alltid att ha en särskild plats i mitt hjärta, för det var ju den som introducerade mig till allt!

ARMY OF DARKNESS (1992): Om det tog många år innan jag verkligen kunde se Evil Dead II som delvis komedi var det inget tvekan att denna tredje delen i Sam Raimis 'deadites' med vår älskade antihjälte Ash i spetsen var just en sådan... Och tyvärr är det det greppet som gör denna till den klart svaga länken i en annars närmast perfekt trilogi -- för varje gång man ser filmen blir den svagare, men trots detta håller den ändå en hög standard i jämförelse med likvärdiga filmer från förr och nu... Summan av Army of Darkness är att den, förutom några störande Yankee-skämt för mycket, ser till att bryta ny mark för Evil Dead, samtidigt som den på ett lagom sätt med jämna mellanrum leder oss tillbaka till de två först filmerna med de gamla, beprövade teknikerna med kameråknigar, grymtningar och ett kompetent, ändamålsenligt foto. Mitt stora problem med den är emellertid att det skryter med att vara en komedi och det kan jag störa mig ganska mycket på med skräckfilmer, från gång till annan...

(continúa, to be continued...)

Estúpido, or what...?!

Minuscule Ruminations and so forth #3

En svår men faktiskt mycket bra film är fortfarande Mariano Bainos vackra och stämningsfulla skapelse DARK WATERS (1994). Hur denne kille bara fått göra en enda riktig film (utöver kortisar som Caruncula ...) är en gåta för mig; kanske har han haft många och/eller mycket emot sig, vem vet... Jag som fan av Graham Mastertons böcker gladdes åt de då nyheterna att han skulle göra rörliga bilder av förstnämndas enastående makabra RITUAL (aka. Feast) -- Jag tänkte att det hade blivit en riktigt intressant, blodig saga med Sgr. Bainos hypnotiska, konstnärliga touch! Men ack... Ja-ja... DARK WATERS utspelar sig på en ö i Svarta havet, utanför Ukrainas kust; där vaktar en sekt med nunnor ett avgrundsmonster som igen väntar på att släppas lös ... och dit kommer den föräldralösa Elizabeth för att leva i det medeltida klostret på den klippiga ön, i väntan på att minnas... Mariano Bainos film är en egensinnig hyllning till HP Lovecrafts berättelser och är både mycket skickligt och vackert gjord; en sådan film kunde lätt ha blivit halvmesyr som bäst, men lyckligtvis fanns allt tillhands för att det verkligen skulle klaffa! Nu är det bara att försöka på tag på den där stenmedaljongen som jag skippade, första gången...;-)

En gång för länge sen, när jag tröttnade på Melodyline, var det bara Midnight Video Club som gällde. Efter att dessa filantroper gett sig in på att sälja amerikanska Midnight Videos vhs-rippar i pal-format för en liten svensk marknad var THE LIVING DEAD AT THE MANCHESTER MORGUE en av de två första filmerna ut till försäljning, varav den andra var ANTROPOPHAGUS. Jag skaffa den sistnämnda men var lagom imponerad av filmen; kanske var det för att kvalitén inte var så bra, för i följande nyhetbrev ursäktade man sig från svenska MVC men skrev att just Jorge Graus film faktiskt höll måttet, bild och ljudmässigt. Men det kom att gå några år till innan jag införskaffade filmen på DVD. Nu har jag för andra gången sett denna NO PROFANAR EL SUEÑO DE LOS MUERTOS (1974, ja det var ett speciellt år för mig ;-) och den är klart mycket mer än bara en film i raden av "Night of the Living Dead-filmer". Först och främst är den känd för sin fantastiska engelska landsortsmiljö, med vad mer är att den oxå innehåller en bra dialog med vettiga skådespelare. Vidare är "zombierna" i denna film sminkade på ett mycket bra sätt (inte torkad lera à la Italia eller svullna fikon à la Romero) och känns genuint skräckinjagande. Slutligen är filmen i sig kanske den verkligt mest kusliga av de levande döda-filmer jag sett i mitt liv -- jag tänker i första hand på hur kameraarbetet och ljussättningen fungerar, vilket gör att filmen blir en riktigt trevlig och givande upplevelse ... Eller som senhor Jorge själv säger... Jag hoppas att ni har en bra stund; alltså att ni mår riktigt dåligt (ja, inte direkt så sa han, men ni fattar ;-)