Infinitesimal Ruminations etc. ... part #2

Dagarna efter THE THING (1982) blev det att komplettera med de andra två filmerna i John Carpenters inofficiella apocalyptiska trilogi: PRINCE OF DARKNESS (1987) och IN THE MOUTH OF MADNESS (1994)... Även om The Thing är den tveklöst bästa filmen (vilket säger mer om den filmen än om resten av Carpenters verk!) denna mästerliga och diversatila regissör har åstadkommit är definitivt inte de övriga två filmerna i serien fy skam de heller: PRINCE OF DARKNESS är mycket mer än bara luffaren Alice Cooper (eh, steget från föredetting-skräckrockare till lodis full av insekter var inte långt här inte...) för alla stackare som inte trodde det. Filmen handlar om hur ett gäng unga, gryende forskare inom olika områden får i uppgift att kartlägga och urtolka en inkapslad grön, formlös massa som verkar påverka sin omgivning på ett särskilt sätt, inte minst genom drömmar... i första hand. Problemet är att den gröna massan är Ondskan självt och att Djävulen själv är förutspådd att återvända när det fängslande kärlets sista väktare dör och dess innhåll läcker ut för att infektera de unga män och kvinnor som gett sig i kast med eländet. Det är en svår film med mycket vetenskap, till skillnad från all andlighet och exorcism som tidigare klätt de flesta filmer om det Onda och de som blivit besatta av det. Kanske är det även en svår film för filmälskare att tycka om eftersom den kan kännas ovant fyrkantig och steril i jämförelse med Carpenters mer estetiskt tilltalande filmer som just The Thing och i synnerhet The Fog. Men när jag ser denna för andra eller tredje gången i mitt liv känner jag mig mer dragen till den än tidigare -- det är en intelligent och vågad film som jag tycker lyckas att bryta lite ny mark; personligen vill jag nog hävda att denna tillhör en de fyra eller fem bästa filmerna (efter The Thing, så klart) som gamle Johnny givit oss...

Ja-ja, jag kommer...

Därefter (fast jag tog dem i omvänd ordning ;-) gav jag mig islag med IN THE MOUTH OF MADNESS: Detta är ännu en mina personliga favoriter bakom "Saken" och det är i stort en smart tolkning av HP Lovecrafts Cthulhu-mytologi. I huvudrollen ser vi den alltid så komptente och underhållande Sam Neill som försäkringsbedrägeriutredaren som får i uppgift att leta upp den försvunne mega-bestsellerförfattaren Sutter Cane som mystiskt försvunnit innan utgivandet av den senaste skräckromanen. Vad som till en början verkar vara ett PR-jippo utvecklar sig till att bli en mardröm mellan verklighet och fantasi ... i en värld av platser och personer som gradvis skapas av den den författande Cane... som har fått i uppgift av de gamla härskande rasen att bana väg för mänskligheten och världens undergång...

Och så... pfff...

[for further pulpy spam, stay online; next there be good ole Hispanic zombies and some very evil deaths...]

Infinitesimal Ruminations Of Quite Recently Perused Motion Pictures... Part #1

Några veckor sedan hade jag syrran hemma och för att hon skulle ge valuta för helgens B&B var hon tvungen att se på film första kvällen: Frugan var trött och gick och la sig men syrran fortsatte faktiskt att titta... och till min stora häpnad intog hon inte horisontalläget i soffan och somnade enligt barndomsbens invanda gamla mönster -- Hon såg hela filmen från början till slut! Och inte nog med det; hon var mäkta imponerad av filmen jag riskfyllt satt i DVD-spelaren en halvannan timme tidigare. Tankar och teorier kring filmen bollades framochtillbaka längs cortex före, under och efter föreställningen och jag kan bara ta av mig käpsen och kröka på nacken i respekt för min systers helhjärtade och helhjärnade förstagångsengagemang för ett mästerverk som bara växer och växter inom kropp och själ... Och vilken var filmen ... Det var... ... ...

Och för någon dryg vecka sedan gjorde jag slag i saken och bestämde mig återigen för att de bästa filmerna kan man inte köpa -- det är dem man redan har, så varför inte se de igen, asshole!? Det blev den andra, dissade filmen från syrrans besök ovan, John Carpenters utomordentliga THE THING (1982). Mitt förhållande till denna rulle var underbyggt redan ett flertal år innan jag verkligen kom över den; min kära syster hade sett den på bio i England i början av åttiotalet och kommit hem och berättat häpnadsväckande historier om kopior av hundar, huven som springer iväg på spindelben (tja, nu var det ju tre par så då blir det... ;-) och snubbar som fryser ihjäl ute i snön. Det var så magiskt och läskigt och oförståeligt så ett frö såddes nog där i mig, långt före Evil Dead II och alla de där...

Ibland mår man bra; ibland mår man ännu bättre...

Iallafall, få filmer håller så bra som denna; man kan säga att den här gick ganska dåligt på biograferna i hemlandet (i samma veva som E.T. och då är det väl kört för sura och elaka utomjordingar ;-) men har stadigt fått en större och större skara fans världen över; vart än regissör och skådisar än går så kommer det väl fram någon till dem och väser "The Thaaanng, The Thaaang..." Och visst är den ju så bra. När man väl tar sig tid att se om den så fattar man hur mycket man älskar den igen. Jag kan på rak arm säga att THE THING är en av de tre bästa filmer jag sett överhuvudtaget. Förutom att specialeffekterna är på topp så gör Kurt Russel & Co. ett utmärkt arbete att gestalta ett antal forskares personligheter och deras utsatthet där de är helt isolerade i ett köldslaget Antarktis... tillsammans med ... THE THING!  (Förresten måste jag nog läsa originalberättelsen "Who Goes There?") ... 

[fortsättning följer...] 

The Charm of Making -- John Boorman's EXCALIBUR

The King without a sword, the Land without a King!

John Boormans EXCALIBUR (1981) är en film av stora episka mått och som väcker gamla minnen till liv. Jag kan med säkerhet hävda att detta är den optimala "Riddarna vid runda bordet"-sagan, såväl som den bästa "Sword and Sorceror" som finns därute. Det finns många vinklingar på denna legendariska, brittiska myt och materialet till sin Excalibur har Boorman tagit mer eller mindre från Sir Thomas Mallorys (1405-71) Le Morte Darthur [från franskans la morte d'Arthur, dvs. Arthurs död] som denne skrev delvis under sitt fängelsestraff för våldtäkt...

Här har vi en alltigenom fantastisk film: Miljön kring handlingen är en dramatisk, tidig medeltid där riddarna och soldaterna har rustningar liknande hemska odjur, för att sålunda porträttera människornas djuriskhet; Uther Pendragon själv, spelad av Gabriel Byrne, är schablonen för den stridande mannens okontrollerade och fördärvande lustar och passioner. Merlin, å andra sidan, är en mer komplex figur som i sitt agerande pendlar fram och tillbaka mellan allvar och retlig lekfullhet och som utstrålar en kombination av allvetande trollkarl som kan mana fram Draken och en trött, gammal farbror som vet att han inte kommer hänga med i den nya tiden av vetenskap och ordning i den ende gudens namn.

Filmen är en trestegsraket där, som sagt, första delen skildrar människornas uppstigande ur barabari och okunskap (likt bestar som stiger upp ur träsket...) till att ordna sig själva och ena sitt land kring en kung -- Arthur.  Men säg den lycka som varar: Där välstånd och godhet blomstrar finns alltid en orm som växer sig stark i glömskan... och till slut hugger den till! Slutet av andra delen och tredje delen av filmen karaktäriseras av hur Morgana och hennes oäkta son Mordred för sin egen vinnings och hämndlystnads skull drar fördel av Lancelot och Gueneveres svek. När Merlin är maktlöst fängslad och kung Arthur förlorat sig själv och sitt land till sjukdom och förfall ger sig hans riddare ut för att leta efter den heliga Graalen, men en efter en faller de offer för häxan Morgana och hennes son, halvbroder Arthurs bastard... 

Känslorna man får av detta mästerverk är många och komplexa: Först och främst är det stämningen och atmosfären av gammal hednisk medeltid; fotot är mörkt och dyster, samtidigt som det är överöst av magiska skogsgröna färger och drömska effekter. Musiken är till stora delar Wagner-inspirerad, vilket är helt passande, med en touch av Carl Orff -- en av många oförglömliga scener är när en pånyttfödd Arthur rider ut ur Camelot för en sista strid och alla träd med ens slår ut i full blom, ackompanjerat av den pampiga O, Fortuna från Carmina Burana.

Vidare är karaktärerna mäktigt porträtterade och dialogen är kreativ och pampig. Nicol Williamson gör en oförglömlig tolkning av Merlin där hans språk och intonation ätsar sig oförglömligen fast; aldrig kommer jag glömma hans magiska ord -- "Anál nathrach, orth’ bháis’s bethad, do chél dénmha..." (uttalas: /a'na:l naθ'rax, u:rθ va:s be'θud, dox'je:l 'djenve/)." Även en ung Helen Mirren gör strålande ifrån sig som Morgana och en rolig anekdot är att de båda avskydde varandra privat och att de aldrig skulle ställa upp i filmen om den andre var med ... Men kom med båda två gjorde de och det var det bästa som kunde hända filmen; deras antagonism förgyller verkligen filmen -- ett genidrag där Mr. Boorman, indeed...

Att märka är också att ett par då okända men gryende stjärnor tog sina första spadtag mot framgång inom industrin: Utöver Gabriel Byrne ser vi Patrick "Star Trek, Charles Xavier, etc." Stewart som Sir Leondegrance och allas vår Liam Neeson som Sir Gawain. Nog med försök att gestalta denna fantastiska film...

Förresten, sa jag något om gamla minnen? Jo, en del knasiga saker hände när jag först såg den; det var mot andra hälften av 80-talet då vi precis skaffat oss vhs-spelare och hade börjat utforska dess värld med förträffliga filmer som James Bond och Polisskolan, varvat med Steve Martin (sen kom mina erotiska thrillers, men det hör inte hit här och nu...) Som sagt, det var Warner Home Videos trailer-kavalkad (minns ni den) där man ser en sekevens med en riddare som svingar ett svärd mot en annan -- jo, och det fick jag veta var ur Excalibur: När den kom på TV slängde jag in en kassett för att spela in den. Men ack, det fanns en "magisk knapp" på fjärrkontrollen som gjorde att banden helt eller delvis förstördes/avmagnetiserades ... och så var nästan halva filmen neddränkt i ett närmast ogenomträngligt myrornas krig, som sedan gradvis försvann och blev till filmen igen... Knasigt, jag fick sån ångest och ställde till med ett riktigt pallaver där hemma! Och eländet bara fortsatte med andra filmer... men, inte kan det väl ha funnits en sådan knapp?! Det stod "avspelning" och det betyder ju knappast att man autoförstör sina egna inspelningar ... men något jäkligt konstigt var det med videobandspelarna vi hade när jag var tonåring; hela tiden var det något sjabbel -- det är så att man idag skulle kunna ha skickat efter teamet på Det okända...