The Best Quentin That Never Became Tarantino? Hell No! This Is Something Else...

 "There were six of them..."

En film, som så många andra, som man hade velat se från första början, men aldrig gjorde ... och en film som med jämna mellanrum spelat upp en scen från någon trailer i huvet på en som för att säga: "Mej blir du inte av med, grabben"... Så tolv år efter filmsläppet 1990 (året man påbörjade en ny epok i sitt liv) har jag nu lagt dit pusselbiten med den tokskjutande Billy Connolly, iförd cigarr, mössa, glasögon och tomteskägg. Jag säger er nu: Jag har äntligen sett THE BOONDOCK SAINTS!

Handlingen är inte svår: Två irländska bröder (den ene spelad av Sean Patrick Flannery) kommer på idén att själva skipa rättvisa i Bostons brotts- och maffiaträsk. Samtidigt som morden blir mer och mer sofistikerade kallas Byrå-agenten och specialaren Specker (spelad av multikompetente Willem Defoe) in för att hjälpa lokalpolisen på traven. Utöver en galghumor och ett spefullt sätt har Special Agent Specker en synnerligen förhöjd förmåga att leva sej in i händelserna på en brottsplats, en närmast neurotisk egenskap som närmar sej psykosen. Snabbare än vad man kan tro har han de två skyldiga inför förhör, men misstänker han dem? Det intressanta är hur han blir förtjust i dem på en gång... men inte på det sättet väl? Willem Defoe behöver inte spela homosexuell för att denna filmen ska vara toppen, men det skadar ju inte heller när han i en scen vaknar upp med en lite mörkhyad partner i sängen som vill gosa och då utbrister: "Cuddle? What a fag!"

Jo, Billy Connolly är med på ett hörn här oxå, men han kommer mycket senare och deltar inte bara i twisten, utan oxå i den stora, IL GRANDE, eldstriden -- där den genomutmärkte Willem Defoe deltar både i sinnevärlden och idévärlden och lever sej in så det är en helvetes förjd att se och höra ... uppleva: "There was a firefight!" Minst sex av dem var det oxå! Eller en med sex pistoler... Va? Hämta kaffe och kringla din jävel, ha-ha...

Det verkar som många jämför denna film, och då ofta sågar med fotknölarna, med Tarantinos första framgångar på filmduken... och att detta skulle vara ett dåligt hopkok av det... Men hör noga! Detta är en jävligt bra och underhållande film. Karaktärerna är jävligt roliga och även om bara några av oss kultälskare kan tycka om fotot, regin och skådespeleriet är det helt och hållet från hjärtat och hälsosamt skönt förskonat från överlastat pretentiöst dravel och annat valspäck!

"Get me a donut and coffee, you fags!"

Hell Yeah Rejects Is Good... Even Better When They're All DEAD!!!

 Yes, we are Retards, but Dangerous... Most of all we are Maniacs and A Loving Family, you hear!

Jag måste erkänna att jag aldrig lyssnat på Rob Zombie (utom nåra låtar hos polaren, men det räknas inte...;-) och sålunda inte riktigt förstått fascinationen för honom. Så ville jag uppenbarligen bli en wannabe och såg House of 1000 Corpses när den kom... men ack, det bidde inget... Men skam den som ger sej; när uppföljaren The Devil's Rejects kom, då jäklar! Uppföljaren till HKC var ju en mycket bättre berättelse, men om sanningen ska fram (nej, jag vill inte ligga med Mrs. Zombie!) är det ett par "detaljer" som avgör till Rejects fördel -- Nummer 1 (and not piss-poor!): När William Forsythe alldeles innan stormningen av Cannibal/Zombie-fortet kläcker ur sej: "...what my brother used to call 'A 100 percent Alabama asskicking'"... ja då är man fantamej såld på denna filmen, vad som än må komma efteråt (oh, my son you'd be prepared!) ... och det stora eländet är ju klart allas vår jäkla häxa Fru Zombie, som uppenbarligen tror att hon ha skådistalang när hon svänger med sin benjäddehäck och sjunger falskt! Hennes jävla morsa (phau rihkthitt?!) är inte heller nåt vidare, men det fixar vår polare Willie från Cockeye alldeles utmärkt... Det jobbiga är att den där lillplutten, som egentligen är stor, tar och knäcker nacken av min stackars idol Cockeye när han är som allra galnast (tyvärr, så går det när man leker med maten...) Hursomhaver, Nummer Två (och det är inte kabel!): Aldrig någonsin har man väl känt sej så upprymd och glad när en hel förbrytarfamilj mals sönder av hundratals poliskulor i slo-mo, med de desperat försöker trösta varandra med sina glada minnen från en kärleksfull barndom där de allihop säkert åt upp grannens byracka när de var fyra år! Good Riddance, Fuckers!!!

 Our Hero, looking for some decent Ass-Kicking...

PS. Å så var det där med hans Halloween 1 och 2 -- Eh, say what...? LOL! DS.

The Black God Bitch Steps Out And Saves The Bullied But Not The World...

Allt oftare råkar jag ut för läskramp, dvs. jag har inga nya böcker som intresserar mej och jag orkar inte läsa om någon av mina gamla favoriter... Då försöker jag se om det finns några helt nya författare; men utav de tre "nya" som kom från andra sidan Atlanten var bara en av de en helt och hållet obeprövad auteur -- Robert Devereaux. Honom hörde jag alldeles nyligen talas om när jag i samma veva ville beställa min andra bok av förfallets och det makabras drottning Charlee Jacob. Men många av Devereaux-böckerna kändes för dyra, utom en -- Caliban and Other Tales, så den köpte jag för 4, 5 pund inkl. frakt och den kom i nästan mint, en raritet uppenbarligen. 

 

Läste då första novellen igår kväll, "Bucky Goes To Church": Det handlar om fete, mobbade Bucky som från sin vänstra pannlob får höra Guds röst att han ska döda sina föräldrar och ta farsgubbens knallpåk och skjuta ihjäl alla som är på mässa i kyrkan. Sålunda inga problem, men när Bucky själv sen får hjärnan urskjuten upptäcker han att i den nedstigande himlakören med sina vita änglar uppenbarar sej Gud i sin praktfulla skepnad -- en medelålders negress i vitt löskägg. Det visar sej att hon bara några veckor tidigare oxå hörde en röst som sa åt henne att begå massmord; efteråt, när hon dött, fick hon ta över gudstronen från en viting och nu har hon kallat Bucky till sej att styra världen. Naturligtvis blir Bucky stormförtjust över att få styra världen, men inser snart att han blivit lurad -- han känner sina offers lidande, och hans lidande i sin tur skapar lidande i världen hans styr över... så vad göras? Jo, han letar upp några egna kandidater, ger sej in i deras huvuden och försöker få dem att mörda, så att han kan lämna över makten och få vila i frid...

Jag blev lite överraskad av denna novell, för den började ju bara med tråkig slakt som man läst så mycket om, för att sedan göra en twist på det heligaste av heliga -- Gud! Sen är det långt ifrån ett litterärt mästerverk, men jag gillar den... Kanske är Robert Devereaux någon att sats vidare på... om han inte för mycket liknar tråkslaffsare som Edward Lee och ett dussintal andra effektmakare...

Lite bibliografi över Devereaux... Credit to: ff -- Fantastic Fiction, UK

 

"His first novel Deadweight interweaves a King-like plot, penile implants, and splatterpunk extremes of sex and violence, managing all the while to be a sensitive, spot-on portrayal of an abused woman incapable of relinquishing her role as victim."

Series

Santa Claus Chronicles
1. Santa Steps Out (1998)
2. Santa Claus Conquers the Homophobes (2008)

Novels

Deadweight (1994)

Walking Wounded (1996)

A Flight of Storks and Angels (2003)

Slaughterhouse High (2010)

Collections

Caliban and Other Tales (2002)