Yes, we are Retards, but Dangerous... Most of all we are Maniacs and A Loving Family, you hear!
Jag måste erkänna att jag aldrig lyssnat på Rob Zombie (utom nåra låtar hos polaren, men det räknas inte...;-) och sålunda inte riktigt förstått fascinationen för honom. Så ville jag uppenbarligen bli en wannabe och såg House of 1000 Corpses när den kom... men ack, det bidde inget... Men skam den som ger sej; när uppföljaren The Devil's Rejects kom, då jäklar! Uppföljaren till HKC var ju en mycket bättre berättelse, men om sanningen ska fram (nej, jag vill inte ligga med Mrs. Zombie!) är det ett par "detaljer" som avgör till Rejects fördel -- Nummer 1 (and not piss-poor!): När William Forsythe alldeles innan stormningen av Cannibal/Zombie-fortet kläcker ur sej: "...what my brother used to call 'A 100 percent Alabama asskicking'"... ja då är man fantamej såld på denna filmen, vad som än må komma efteråt (oh, my son you'd be prepared!) ... och det stora eländet är ju klart allas vår jäkla häxa Fru Zombie, som uppenbarligen tror att hon ha skådistalang när hon svänger med sin benjäddehäck och sjunger falskt! Hennes jävla morsa (phau rihkthitt?!) är inte heller nåt vidare, men det fixar vår polare Willie från Cockeye alldeles utmärkt... Det jobbiga är att den där lillplutten, som egentligen är stor, tar och knäcker nacken av min stackars idol Cockeye när han är som allra galnast (tyvärr, så går det när man leker med maten...) Hursomhaver, Nummer Två (och det är inte kabel!): Aldrig någonsin har man väl känt sej så upprymd och glad när en hel förbrytarfamilj mals sönder av hundratals poliskulor i slo-mo, med de desperat försöker trösta varandra med sina glada minnen från en kärleksfull barndom där de allihop säkert åt upp grannens byracka när de var fyra år! Good Riddance, Fuckers!!!
Our Hero, looking for some decent Ass-Kicking...
PS. Å så var det där med hans Halloween 1 och 2 -- Eh, say what...? LOL! DS.
