Just when you thought it was safe to be dead…
Det blev så småningom Return of the Living Dead II av Ken Wiederhorn (Shock Waves, Eyes of a Stranger...) för mig att vila ögonen framför de sista vakna minuterna av dygnet. Inte var det en så dålig film som jag fått uppfattningen att den skulle vara. Den var i alla fall klart bättre än de riktiga bottennappen som uppsättning fyra och fem i serien, Rave to the Grave och Necropolis (sen när är dessa köplatser bra i någon serie?). Måhända att det är en ordentlig efterapning av originalet av Dan O’Bannon, med mer än snarlik intrig och samma två huvudpersoner som drabbas av samma öde, men jag tycker filmen ändå bidrar med några nya moment som gör att spektaklet kan stå på egna ben. Dessutom är uppföljaren överraskande rolig på det sätt den bjuder på sin beskärda del av knasiga karaktärer, kommentarer och tokig zombie-makeup. Naturligtvis har filmen sina brister, men så är det väl tänkt att den skulle vara. Detta gör dock inget eftersom jag inte är någon utomordentligt hängiven anhängare av den första Return of the Living Dead och dess svarta, punkiga humor med en naken, gravdansande Linnéa Quigley. Därför kan jag heller inte ge något dåligt betyg till uppföljaren i relation till originalet. Däremot är jag mer för den mer eller mindre humorbefriade Return of the Living Dead III av producenten till den ökända Re-Animator, Brian Yuzna – en film många misstycker på grund av sidospåret från de andra bidragen.
Det blev så småningom Return of the Living Dead II av Ken Wiederhorn (Shock Waves, Eyes of a Stranger...) för mig att vila ögonen framför de sista vakna minuterna av dygnet. Inte var det en så dålig film som jag fått uppfattningen att den skulle vara. Den var i alla fall klart bättre än de riktiga bottennappen som uppsättning fyra och fem i serien, Rave to the Grave och Necropolis (sen när är dessa köplatser bra i någon serie?). Måhända att det är en ordentlig efterapning av originalet av Dan O’Bannon, med mer än snarlik intrig och samma två huvudpersoner som drabbas av samma öde, men jag tycker filmen ändå bidrar med några nya moment som gör att spektaklet kan stå på egna ben. Dessutom är uppföljaren överraskande rolig på det sätt den bjuder på sin beskärda del av knasiga karaktärer, kommentarer och tokig zombie-makeup. Naturligtvis har filmen sina brister, men så är det väl tänkt att den skulle vara. Detta gör dock inget eftersom jag inte är någon utomordentligt hängiven anhängare av den första Return of the Living Dead och dess svarta, punkiga humor med en naken, gravdansande Linnéa Quigley. Därför kan jag heller inte ge något dåligt betyg till uppföljaren i relation till originalet. Däremot är jag mer för den mer eller mindre humorbefriade Return of the Living Dead III av producenten till den ökända Re-Animator, Brian Yuzna – en film många misstycker på grund av sidospåret från de andra bidragen.
Return II är absolut inte någon dålig film. Jag tror jag till och med föredrar den en aning mer än ettan :) Favoritsekvensen kommer alltid att vara zombien i tunnan som kidsen hittar. När han stapplar fram där... wow, det är magi! Dessutom har filmen bättre zombie-attacker än ettan och en cameo av Forrest J. Ackerman ;)
SvaraRaderaJa, jag vet inte riktigt varför den har fått så dåligt rykte, filmen. Känslan och flytet är bättre bl. a. med dimman på kyrkogården när zombierna krälar upp och sina attacker, som du säger. Sen kan jag tycka att första filmen är överskattad i jämförelse.
SvaraRaderaJust dimman på kyrkogården, hela den sekvensen är utmärkt. En liten klassiker :)
SvaraRaderaJag föredrar ettan. Del två har lite för flamsig humor, men den är fortfarande väldigt välgjord rakt igenom.
SvaraRadera