Förra helgen var det återigen dags det klaraste vårtecknet av dem alla – Det Fantastiska Film- och Fylleslaget i Bjuv. Resan ner var icke utan strapatser: Från Växjö ner till Hässleholm flyttade jag mellan iskalla respektive kokheta vagnar, för att sedan på pågatåget mellan Hässle och Bjuv tvingades sitta bland illaluktande ostar, två blängande shih-tzuer och hånglande fjortispar. Jag hade föredraget hund med ostöverdrag direkt; tonårskillen mittemot med sina knäneddragna brallor och hiphopmössa höll på och slabba och jönsa sig på sin skankiga, stripiga flickvän… Nä, nu orkar jag inte förlänga lidandet, utan går vidare…
I bjuviskheten mötte jag min broder av annan moder och efter ett lagom långt introduktionpass med mogen och djupt insiktsfull dialog, varvat med friska tag i tvättstugan, var det dags för min jungfruliga invigning in i BR-formatets tveeggade värld: Den numera konstnärligt hädangångne Neil Marshalls CENTURION blev den första filmen. Vad man får veta av denna är att det inte bara var snyggt foto i Britannien för 2000 år sen, utan att även fruntimren slogs med svärd och båge och hade kroppar som Barbie, yummy! Så efter en sådan mängd kött blev man inte för inte sugen på den sedvanliga kebabben på det ökänt tvivelaktiga haket Burn Your Hot Dogs To Cinders – de bästa Ackalla i stadah…
Framåt kvällen blev det mer filosofiska snilleblixtar och utbränt kärnbränslekaffe och andra vulkaniska tsunamiaktiviteter var det då äntligen dags för den riktiga filmkvällen: På Blu-ray följde den utmärkta STORM ”Pappa-låter-barnen-se-på-hästar” WARNING. Detta spektakel krävde stärkande och moraliskt upplyftande rena och/eller blandade groggar av märket JACK DANIELSSON … och med tanke på vad som komma skulle – INSIDE (À L’INTÉRIEUR) blir bara hårdare och hårdare, grymmare och grymmare, bättre och bättre för varje gång man ser den… Snart ska jag också jämföra om det går att se Beatrice Dalle ”ordentligt” bland skuggorna i min egen dvd:s eviga mörker (sa jag att vi fortsatte BR-kalaset? ;-)
Härefter sänker sig mörkets hjärta över oss… Jag har sporadiska minnen av att ha visat Käre Bror en rad hemligstämplade digitala dokument med mig själv och mina kollegor dyrkandes Den Store Guden i Svinarp, alla iklädda ceremoniella klädnader och menlösa huvdbodnader… Detta gjorde att jag antagligen glömde ta mina månatliga bakis-brus… Hjälp!
Dagen därpå var det Käre Bror som inte var puckad… Själv kämpade jag tappert med efterdyningarna av den sista, största Jack-supen och lyckades hålla hulkmonstret stången… men slutligen blev det omtapetsering av min värds badrum medelst dyrkan av den heliga porslinsstolen… Huaaaaah!
Alltmedan detta fortgick stiftade jag bekantskap med en fader vid namn Robin Williams som blir vittne till att hans son dör i stryponani och som sedan publicerar sonens (sina) livsverk – äntligen duger han nåt till grabbhalvan!
Sista Blu-filmen ut nere i den hulkande bjuvligheten blev, om jag inte missminner mig, den gripande, utomordentliga GRAN TORINO med den hårde, alltid kultige, Clintan vid rodret och i leaden som en vresig gammal Korea-veteran som får en ny chans till en familj… men det är vissa hinder – han måste sona sina brott och göra upp med det förflutna… Så tufft, sympatiskt … och mästerligt!
Sen var det dags att ge sig av iväg från vårsolen och upp till de snötäckta skogarna och … bara att bita ihop och sova hela vägen hem – det var precis som Mr Williams sa live på 80-talet: JD är god men blir bara värre och värre efterhand… ;-D
