Another Breed of Slasher -- Jeff Lieberman's JUST BEFORE DAWN

*OBS! Kan innehålla SPOILERS*



Just Before Dawn (1981) hade just de där ingredienserna för att bli en ordentligt tilltagen ”slasher” i mängden att följa Friday the 13th och andra filmer i samma spår: Vi har fem stycken ungdomar (en snygg tjej och en beskedligt söt; en kille som är glasögonorm och en joker till snuffe, samt en riktigt fåraktig tuffing till man) som tar husbilen ut i vildmarken utan att lyda varningarna om ”demoner” och andra faror som lurar där ingen kan höra deras skrik.


Vad som är annorlunda med denna outing är först och främst att den är regisserad av den högt originella och excentriska filmskaparen Jeff Lieberman, mannen bakom den elakt kusliga kultfavoriten Blue Sunshine (1976) och de krypande massornas Squirm (1976). JBD blir i hans händer en intelligentare typ av slasher-film som fokuserar så mycket mer på saker och ting i och kring oss än bara på de blodiga morden och de nakna tjejerna. Redan i vinjetten får man en fingervisning om själva tempot för filmen och stämningen som ska följa med en genom hela äventyret. Det är ett makalöst vackert panorama av vildmarken, en kameraåkning som mynnar ut i en fokusering på den stigande solen på horisonten, som åtföljs av riktigt olycksbådande toner och en ödesdiger visselsignal. Vi ska fås att tänka på vad som kan komma att hända alldeles före gryningen…


Själva handlingen chockstartar med ett par jägare som tar sin vila till en övergiven liten kyrka djupt inne i skogen; den yngre av dessa män blir den förste att falla offer för mördaren (eller är det mördarna? Lieberman ger oss senare en skuggig ledtråd innan sanningen avslöjas…) i en särskilt sadistisk kastreringsscen med machete. Efter detta dåd skulle man nog vänta sig en klart konkurrenskraftig blods- och våldsorgie, men tricket regissören gör här är enkelt; han slår bara inledningsvis an på de ytliga klichéerna kring denna filmtyp för att få oss in på rätt kurs – att förstå det faktum att Just Before Dawn, som lockar med något annat, egentligen är ämnad att visa oss något helt annat. Och det gör den, med råge…


Det första väsensskilda är porträtteringen av naturens skönhet kontra dess våldsamma och dödliga krafter. Dess spektakulära prakt växelverkar med den allestädes närvarande mänskliga brutaliteten som mestadels utspelar sig vid sidan om kameran och lämnar det mesta kvar åt fantasin. På detta sätt känns filmen som en hyllning till John Boormans Deliverance (1972), men JBD är naturligtvis en film som ändå går sin egen väg utan att bli beroende av sina förebilder. För det andra spelar tystnaden en central del i filmen; istället för att hela tiden ha ledande spänningsmusik och plötsliga skrämselackord låter Lieberman avsaknaden av ljudeffekter bygga upp spänningen. Till sin hjälp har han också ett foto som på ett mycket levande sätt ställer händelser, människor och deras sinnesstämningar både i fokus och skymundan. Och för det tredje – kanske det viktigaste – är karaktärernas utveckling genom filmens gång. Jag tänker i synnerhet på förhållandet mellan Warren och Constance.


Från början ser vi den tuffe Warren med kepsen körandes sin stora husbil och han är till början den tuffa, coola typen, medan hans flickvän Constance är den vänare och känsligare typen som är propert klädd och har håret strikt i ordning. Så kör de på ett rådjur och det visar sig att Warren ljuger för de andra om djurets skador för att han inte ska behöva möta dess dödskamp; uppenbarligen är han inte så bredaxlad som man kan få intrycket av. Och så här fortsätter det för vår vän – han blir mer och mer försiktig och rädd och när det hettar till ordentligt vågar han inte se den fasanfulla sanningen i vitögat utan fortsätter med sitt ”There’s nothing out there but God’s little creatures”, en fras som han till en början använde för att lugna Constance.


Constance däremot ställs tidigt inför en insikt om att hon är för passiv och medan deras kamrater dör och deras egna liv hotas växer hon allt mer och inser med kall beslutsamhet allvaret i det hela. Slutligen står hon själv som segrare och filmens hjältinna med både sin svårt sårade beskyddare och ett tillintetgjort monster vid sina fötter. Sättet hur hon oskadliggör sin mer än dubbelt så tunga motståndare, utan vapen och uppenbarligen helt försvarslös, är ännu ett genialsikt drag från regissören sida; det är sensationellt och uppseendeväckande, men helt i sin ordning eftersom det är det ända sättet i vilket hon ska kunna rädda sig själv och besegra sin motståndare – hon använder sin arm för att kväva honom. På detta sätt börjar filmen med en närmast sexualiserad död och avslutas likväl med döden likt en sexuell perversion.


Som helhet är Just Before Dawn en ganska långsam film som just i sitt tempo avslöjar sin storhet, framförallt i sitt bildspråk som domineras av kontraster och viktiga budskap som inte bara serveras oss på silverfat. Inte att förglömma är spelet mellan ljud och tystnad, samt Liebermans sätt att låta karaktärerna spela med varandra och sin omgivning på ett mer meningsfullt sätt än vad som förväntas en film av detta slag. Våldet visas grafiskt och ändamålsenligt vid ett par avgörande tillfällen, annars utspelar sig det mesta av våldet utanför kameran och det är något som till slut gör det ännu värre när man måste fantisera om vad som verkligen hände. Utöver de mer publikfriande momenten är nog favoritscenen i JBD precis där den överlevande jägaren tittar upp genom rökhålet till kyrkan och får se sin partners blivande mördare kika ner med ett debilt flin. Ögonblicket innan och efter finns han inte där längre. Kusligt värre, tycker jag. En annan givande scen är när samme kille som jagar denne försupne jägare kastar sig på bakdelen av husbilen i samma ögonblick som det rödhåriga bombnedslaget vinklar backspegeln för att sminka sig – tänk om föraren hade fått se vad som hände istället!


Jag har ännu inte nämnt något om någon enskild skådespelare eftersom jag tycker att deras prestationer överlag är mer än tillfredsställande. Avslutningsvis kan jag ändå säga att jag tycker att filmen varken förlorar eller vinner på någon enskild rollinnehavare; filmen är det viktigaste och den är tillräckligt bra för att styra sig själv, även om exempelvis George Kennedy är en mycket kompetent och inlevelsefull aktör så tycker jag varken att han tillför eller tar bort något särskilt från själva filmen; fast någon annan i hans ställe hade kanske förstört det istället och det är väl det som är storheten i hans sätt att höras och synas. Ska jag ändå framhäva några tycker jag att Gregg Henry och i synnerhet Deborah Benson (Warren och Constance) är de två som står för det mesta och det bästa av skådespeleriet i Just Before Dawn.

Brian Yuzna Back To Back: Aliens vs Animators -- TKO

Efter att ha sett gamle Yuznas Society igen (och uppgraderat utgåva till på köpet) blev jag lite mer sugen på denna herres alster, så jag köpte ett par filmer från Ginza för busspengarna och tänkte återuppleva gamla bortglömda filmupplevelser:

Beyond Re-Animator som jag såg på hyrdvd från Lovefilm och Progeny som var en av de absolut sista vhs-kassetterna jag satte i en videospelare överhuvudtaget. Eftersom jag avgudar Re-Animator och hyser för uppföljaren Bride of Re-Animator stor respekt hade jag funderat på om jag skulle reagera annorlunda på Beyond om jag gav den en chans till, nu när jag sedan länge sett Bride... Men jag hade faktiskt fel: Den tredje filmen i serien om Herbert West är alltför långt borta för att det ska kännas okej; tretton år har Jeffrey Combs suttit i fängelse sedan tvåan och borta är nu inte bara Barbara Crampton utan även de tu gyllene Bruce Abbott och David Gale. Avsaknaden av både Wests högra hand och sämre huvud gör förutsättningarna urusla för att fortsätta med samma koncept igen.

Istället har Yuzna fått in en riktigt trist snorunge som blivande kompanjon till Dr. West, vid sidan om en urblekt och vampig blondin, samt en fängelsedirektör som är långt ifrån sin trevliga rollprestation i en viss vampyrfilm av Vicente Aranda. Utöver den fattiga rollistan av protagonister och antagonister funkar inte riktigt gore- och effektscenerna som man skulle önska; kanske är det Screaming Mad George som inte är på humör, eller så är det bara regissörens fel?

Det som emellertid lite räddar den här soppan från slasken är den svarta humorn och den egensinniga absurdism som Brian Yuzna ändå så flitigt håller fast vid, vilket är tur det. Kronon på verket i filmen är helt undantagslöst slutvinjettens Fight Club Premium mellan en gnagare och en seruminjicerad soldathjälm; det är i sanning ett par scener som helt klart klubbar dildo med attrappen i Jim Muros Street Trash - det ni!

Den andra filmen var, som tidigare nämnt, Progeny. Det är en film som skiljer sig en hel del från det mesta han är känd för som regissör; den här är mycket mer fokuserad på krypande stämning och kusliga föraningar - dvs. den är helt och hållet subtil i sin utformning och liknar mer ett bra Arkiv X-avsnitt än något annat. Arnold Vosloo spelar en läkare som inte kan få barn med sin hustru och en natt upptäcker han efter sexakten att han "förlorat" två timmar som han inte kan redogöra för; hans hustru ligger frusen intill honom och senare upptäcker de att hon är gravid, men det är inte vilket barn som helst, eller...?

Detta är emellertid bara början på en sinnesförförvridande nattmara av alltför sällan skådad art. I litterär form hade det varit en kombination mellan Whitley Striebers närkontakter och Ramsey Campbells krypande mardrömmar. Må vara att Vosloo känns väldigt träig i sin rollprestation och att hans dialog känns alltför rationaliserande, men helheten som byggs upp kring parets upplevelser och hur de formas av dessa är väldigt ändamålsenligt uppbyggd med kalla kårar som kulmineras med ren skräck. Som tittare ställs vi obönhörligt inför valet om våra karaktärer inte är vid sina fulla sinnen eller verkligen är offer för utomjordingarnas fasansfulla experiment.

Progeny är så olik mina andra favoriter av Yuzna, Society och Bride of Re-Animator, i hela sin varelse, även om det ändå andas en hel del årgångs-Yuzna över denna lilla skapelse. Kontrasten mot Beyond Re-Animator är i vilket fall knivskarp (för att inte ta till kraftuttryck), både innhållsmässigt och i själva upplevelsen och resultatet är till det klart bättre - må det kanske vara för att vännen Stuart Gordon tog tag i manuset? I övrigt vill jag nämna att, utöver den kvinnliga huvudrollen som är mycket välspelad, gör Brad Dourif som vanligt en heltigenom hederlig insats som den insnöade och neurotiske Dr. Clavell och allas vår mysige mustaschfarbror Wilford Brimley är med på ett hörn som den förnuftige och hjälpsamme Dr. Weatherly.

Progeny är ett bortglömt litet russin i kakan som väl bör ses av både fans av Brian Yuzna såväl som övriga horrorfantaster; jag rekommenderar den exempelvis som förfilm till en Sci-Fi/Horror-kväll som senare skulle kunna innehålla lite mer udda och tuffare filmer som Xtro, Forbidden World och Galaxy of Terror...

The Engulfed Metropolis of Vile and Noxious Exhalations

Det här inlägget och eventuellt kommande inlägg av samma slag är en hyllning till min käre Brors knivskarpa, burleska och biografiska blog... http://bjuvforfan.blogspot.com

Jag och min familj bor i ett ghetto strax söder om själva stadskärnan; det är en förort som en gång byggts upp av fångar från den sedan nu länge nedlagda fängelseborgen som idag brukas som lyxresort för gamla avdankade lokala politiker, skådisar, playboys och deras "eskorter". Skrik och rop från deras vilda blods- och sexorgier kan höras långt in på morgonen, vilken dag som helst i veckan. Än idag bebos en stor del av detta område av gamla fångar och deras ättlingar; man känner lätt igen dem på deras kroppsbyggnad, hållning och ansiktsuttryck.

Igår invigdes med pompa och ståt den nybyggda bron som ska förbinda denna fångkoloni med resten av vår surnade stinkhål till stad. Detta är bara en av de giftiga tjärner som overbryggas på detta sätt, för att bättre kunna transportera avfallet mellan de olika stadsdelarna; avfallet består i huvudsak av rester från den självdöda lokalbefolkningen som transporteras till fabriksindustrin för tillverkning av bl.a. tvål, lim, rengörings- och avfettningsmedel, samt olika sorters Blended Whisk(e)y.

Endast ett dvärgkast från min egna jordkula finner man själva hjärtat av vårt förortsghetto; från vänster till höger sticker köpcentrat och skolan TC fram: På Centrum handlar man den sedvanliga surna mjölken, förbajsade blöjorna, den mögliga osten och det härskna, maskstungna köttet (ej heller att förglömma frukt och bär med parasiter som attackerar levern och hjärnan direkt - det är därför man dricker mycket sprit här; de tål det inte de jäkla insekterna!). På skolan finns inga lärare, men eleverna verkar vara frodiga och vålmående ändå. Alltsomoftast ser man de små svartalferna torka sig om munnen. Ropar man till dem att inte vara så helvetes självgoda får man springa därifrån snabbt som ögat. I bakgrunden tornar de ökända tvillingtornen där säkerhetspolisen smider sina ränker: "Bloody Hell! Where's that blasted Bin-Ladin when you really need him?"

Varje litet rovhål behöver sin lilla fallossymbol och här är våran; det är faktiskt en Ariane-raket som med två "smutsbomber" som jag i hemlighet laddat och förberett för target-bombning av Rosenbad och Drottningholm.


När man vill koppa av på helgerna tar man sig sakteliga ner till festligheterna och föreställningarna vid den intilliggande Dansakademin. Se upp bara för stenhårda bulgariska kulstöterskor och rabiessmittade humanoidhundar!

A Brief Moment With Mr. Combs

Häromdagen var jag på tågstationen i hålan där jag bor och mötte en sär-skild person; jag kände igen honom men det dröjde en stund innan jag visste vem det var - framför mig på perrongen stod självaste... Herbert West!

"Mr. Jeffrey Combs, I'm honored. Welcome to my humble abode..." Han betraktade mig med den där kritiskt beräknande blicken för att avgöra vilken typ av återanimeringsexperiment jag möjligtvis skulle duga till... Mr. West verkade emellertid inte vara på forskningshumör så vi lutade oss mest tillbaka och diskuterade de där speciella filmerna som han förgyller så särskilt: "In fact, Re-Animator is one of my absolute favorite movies, but Bride is still very good; you and Bruce complement each other quite well in this one, too. But what's the story with Beyond? Was it only because of poor directing and George having a bad day at the workshop; did you miss your dear old sidekick, or what...?"

[Fade to Black]

"Thou shalt not suffer a witch to live."

Upptäckte denna (med ett annat omslag från en tidig utgåva från New English Library) på ett antikvariat. Jag blev så sugen på den att jag struntade köpte den för busspengarna – strunt samma att jag visste att den fanns nere i mitt förråd redan. Vem orkar rota därnere?

1963 föds Carrietta White av sin mamma Margaret, en extremreligiös kvinna som hela tiden trodde att hennes graviditet istället var en enorm cancersvulst som Gud lagt henne som bestraffning för att hon syndat köttsligt med sin nu hädangångne make. Då skulle hon ha dödat barnet, men var inte stark nog. När Carrie sedan är tre år och får syn på grannens syndiga kropp och då försöker mamman strypa henne, men flickan har starka telekinetiska krafter och räddar sig genom att kasta ut det tunga köksbordet genom fönstret och frammana ett himmelsbombardemang av sten över huset. Så går åren: Carries krafter glöms bort och hon fogar sig i moderns extremt brutala livssyn och att bli skolans hackkyckling nummer ett. Allting är till synes som vanligt men en dag i gymnastikens duschen, när flickan är sexton år, får hon för första gången sin mens. Hon tror hon håller på att dö, medan alla andra tjejer kastar sanitetsbindor och tamponger på henne: "Plug it up. plug it up, plug it-" ... Det är denna traumatiska händelse som återuppväcker hennes dolt liggande krafter; hon börjar experimentera med den; träna den för att få kontroll... Så en dag vill Sue Snell göra bot, för sig själv och alla andra mobbare – hon ber sin pojkvän, den bland alla popläre, Tommy Ross att bjuda henne på studentbalen. Carrie White tackar ja till Tommy, trots sina tvivel... Men några har planerat ett attentat – Carrie ska få utstå den optimala förnedringen igen... I blod! Det ingen vet är dock att hämnden är nära och den kommer att vara fasansfull.

Stephen King publicerade Carrie 1974 och är hans genombrottsroman, vilken blev filmatiserad av Brian DePalma några år senare. Huvudintrigen utspelar sig under maj månad 1979 men handlingen för oss ständigt fram och tillbaka i tiden, från Carries barndom och till vittnesförhören efteråt och den sträcker så långt fram som till 1988. Carrie är en relativt kort berättelse på ett par hundra sidor och är uppbruten i olika narratoligiska perspektiv: Vi får till största delen följa Carrie och hennes upplevelser; vi får också följa hennes mamma, Sue Snell och några andra elever och ortsbor i den lilla orten Chamberlain, Maine. Boken är starkt formad av sina utdrag ur fiktiva vittnesmål, artiklar och böcker om och kring Carrie, katastrofen och fenomenet telekinesi. Sue Snell är oxå med på ett hörn genom att vi även får se utdrag ur hennes bok som hon hoppas ska rentvå henne från stämpeln att varit initiativtagare till sprattet mot Carrie på balen. Mycket av vittnesutdragen, artiklarna och texterna ger oss en känsla av autentiskhet och kanske kan få läsaren att för en stund glömma att det är en påhittad historia. De spelar även en roll att se de efterlevandes syn och myndigheternas tolkning av vad som verkligen ägde rum den där natten i maj. I mångt och mycket upplever jag runtomkring huvudhandlingen att det finns ett behov bland människor av att fördela skulden på ett enstaka antal personer, samt att romanen i sig är står som ett varningens finger för religiös fanatism och att inte utsätta en medmänniska för mobbning år ut och år in – följderna kan bli oöverskådliga!

Carrie läste jag för första gången på vårkanten 1989. Det var den andra boken av mästaren; efter Drakens ögon hade jag fått mersmak och en tjej i klassen som hade denna som pocket lånade ut den till mig. Det var mitt under tiden som man var "verksam" i föreningen UNF, inte för att jag visste särskilt mycket om alkohol då överhuvudtaget, men kanske för att man fick för sig att man skulle träffa tjejer och bli lite mer inne. Istället fick man den irriterande "klassmamman" och hennes hybriska morsa på halsen istället... Och de andra killarna söp ju skallen av sig iallafall. Tur att det tramset gick över snabbt. Hur det nu än må vara med det så förstärkte Carrie mitt intryck av SK som en författare att verkligen ta till sig: Hans fantasi och sättet att skriva har ju, som sagts tidigare, tog mig med storm då ... och tänka sig att det var på svenska; nu när jag läser den på engelska blir naturligtvis ännu bättre. Framförallt är jag frälst i sättet hur King bryter upp den fysiska formen på texten med kursiva fraser och meningar, parenteser, vilket även göra att innehållet får ett annat liv, en annan rörelse. I enkla termer skriver han så att man ska kunna känna dramatiken och karaktärernas liv och känslor.

Jag känner att jag har satt detta lilla första genombrott åt sidan för så många andra King-alster och kanske rent av ringaktat Carrie en aning. Så rätt nu att läsa om den på originalspråket, äntligen, och känna den råa styrkan, snabbheten och effektiviteten i denna roman som på många sätt, trots sitt unika slag, påminner mycket om det Stephen King kom att skriva under pseudonymen Richard Bachman (The Bachman Books: Rage, Roadwork, The Long Walk, The Running Man). Andra tidiga "släktingar" till denna bok upplever jag vara exempelvis Firestarter och The Dead Zone – böcker som tar upp extrasensoriska fenomen som pyrokinesi och psykokinesi.

Why Widescreen? Why not!

Fram till 1952 var standardmåttet på vita duken 4:3 (1,33:1), dvs. 4 enheter på bredden multiplicerat med 3 på höjden. 99,9% av alla filmer som gjordes tidigare och under denna tid anpassades efter dessa proportioner och det är därför man inte kan se gamla mästerverk som exempelvis CITIZEN KANE (1941) eller GONE WITH THE WIND (1939) på bredbild. Formatet 4:3 går internationellt under benämningen ”Academy Ratio” och har använts för i stort sätt alla TV-produktioner fram till mitten av 1990-talet. '

Tidigt stod det klart för biograferna att den växande televisionen utgjorde ett särskilt hot: Publiken övergav stora duken till förmån för den lilla boxen i vardagsrummet. Det var då som Hollywood bestämde sig för att göra sina filmer mer spektakulära och på ett sådant sätt att de skulle framstå som löjliga i en liten ruta. Efter ett misslyckat försök med 3-D började man experimentera med filmdukar som var större och framförallt bredare än tidigare. 1953 introducerade Cinemascope en duk som nästan var dubbelt så bred som standardformatet. Denna utveckling ledde så småningom till att vanliga filmer utanför Cinemascope också blev bredare.

När man även kommit underfund med att våra ögon fångar in mer information horisontellt än vertikalt blev snart formatet 1,66:1 (European Widescreen) populärt i Storbritannien och Europa. Generellt sätt var det bara européerna som kunde filma med just dessa proportioner: När Stanley Kubrick skulle filma BARRY LYNDON (1975) fick han skicka efter en särskild projektor för att maska filmen så den skulle passa för de amerikanska biograferna. Orsaken till att européerna sedan gick över mer och mer till det vanligaste formatet, 1,85:1 (American Widescreen), var framförallt för att göra sina alster mer konkurrenskraftiga över Atlanten. Flera av dessa filmer var från början gjorda i 4:3 och blev efter produktionen maskade till bredbild för att kunna visas på stor duk och sedan smärtfritt kunna konverteras tillbaka televisionens medium via ”open matte”, ett förfarande som innebär att man tar bort de svarta fält som från början gav produktionen en bredbild.

Det bredaste av de allmänt använda formaten är 2,35:1 (Panavision/CinemaScope), där bilden är just 2,35 gånger längre på bredden än på höjden. Trots att knappa 25 % av vita dukens filmer använder dessa mått är 2,35:1 viktigt eftersom så många ”klassiska” och populära titlar filmats och fortfarande filmas på detta sätt. Det används mestadels när filmskapare vill skapa speciella visuella effekter. Vidare har formatet kommit att få en liten extra statusstämpel och används någorlunda flitigt bl. a. vid högt profilerade DVD-releaser.

Trots denna utveckling som fick filmen att se både större och bättre ut, var emellertid televisionens inflytande enormt starkt. När sedan videon kom i mitten av 1970-talet förstärktes 4:3-formatets dominans i och med insikten att en film tjänande in 90 % av sina intäkter via liten skärm: dvs. TV och video. Problemet med bredbild var att det ursprungligen skapats för att inte kunna visas på en liten TV-skärm på ett tillräckligt tillfredsställande sätt. När så de tre bredbildsformaten visades i TV var man tvungna att kompromissa: Antingen klippa bort de breda kanterna och få till en ”Pan and Scan”, som kunde fylla ut hela rutan, eller så fick man förminska bilden. Med det senare alternativet kunde man bibehålla filmens proportioner. Detta förfarande resulterade emellertid i att bildens definition blev lägre och att över- och underdelen av TV-rutan fylldes ut av svarta fält.

De svarta fälten oroade många tittare; de trodde sig gå miste om bilden som inte fyllde deras 4:3-TV. För att blidka tittarna klippte man följaktligen i kanterna på filmerna i bioformatet för att få den önskade teverutan fylld genom ”Panning and Scanning”. Det fungerade så att man letade upp vad man tyckte var den bästa 4:3 rutan i bredbilden. Naturligtvis förlorade man på det sätt mycket bildinformation. Värst råkade filmerna i 2,35:1 ut – vem har väl inte sätt exempelvis James Bond eller Bruce Lee totalt inklämda i televisionens påtvingade och onaturliga format? Upp till närmare halva den ursprungliga bilden försvinner på detta sätt. Det är därför som kunniga filmälskare hatar detta sätt att beskära filmer – man kan likna det vid att skära sönder en målning för att den ska få plats på väggen.

Att visa bredbild på TV har varit väldigt problematiskt ända fram till alldeles nyligen. För bara några år sedan slog bredbildstelevisionen igenom med dunder och brak. Ännu ett format introducerades – 16:9. Man skulle kanske säga att det här också är en kompromiss, även om det är en liten sådan: Istället för en mer kvadratisk ruta får vi en rektangulär bild där ovannämnda problem minskar. 16:9 (c:a 1,78:1) ligger någonstans mellan ”Academy Standard” och ”2,35:1” och innebär att alla fyra standardproportionerna kan visas på ett någorlunda tillfredställande sätt: En ”American Widescreen” lämnar obetydliga svarta fält över och under, medan en ”European Widescreen” möjligtvis skulle lämna lite svart utrymme till vänster och höger. Dessa två brukar dock formateras om direkt till 16:9, så att alla fält försvinner. En 2,35:1 kommer alltjämt inte kunna visas utan de svarta fälten, däremot kommer de inte vara så framträdande som på en ”vanlig” TV. Skulle man å andra sidan se en film i 4:3 på en 16:9 skulle de svarta fälten bli relativt stora på vardera sidan om bilden, men oftast kan en bredbilds-TV ställas in så att den drar ut bilden så den fyller hela skärmen. Tycker man emellertid inte om att saker och ting blir onaturligt breda i rutan och att bilden blir sämre kan man ju alltid försöka zooma in.

"16:9 widescreen" verkar vara den bästa lösningen på problemet mellan biografernas och televisionens olika format. Ett antal bekymmer har emellertid dykt upp på vägen: Först och främst finns det de inom och utanför filmindustrin som fortfarande slåss med näbbar och klor för att hålla fast vid det gamla 4:3 formatet, trots att fler och fler direkt till TV-produktioner går över till ett av de många bredbildsformaten som finns. Detta resulterar ofta i att vissa filmer beskärs eller släpps i olika versioner – en för bio och en för TV. Men det får inte glömmas bort att det finns faror på bredbildsfronten också: Många vill känna en extra hacka på 16:9-revolutionen och så fort de ser en ursprunglig 4:3 (Fullscreen) som gjorts för TV eller video klipper de den till exempelvis 16:9. Lika fel som det är med ”Pan and Scan” är det att beskära filmer som från början är tänkta att fungera bäst som i 4:3. Det finns flera exempel på hur viktig bildinformation försvunnit via detta förfarande.

Förlust av bildinformation är inte bra, vare sig det sker från höger till vänster eller i över- och underkanten. Det handlar inte bara om att man kanske går miste om viktiga detaljer; det handlar även om att bevara filmens ursprungliga budskap. Ett uttryck som man ofta stöter på är OAR (original aspect ratio) och det är den man ska leta efter om man ska hitta rätt.

What the Snuff is going on?

Jag minns för många år sedan hur min mamma blev närmast vansinnig när hon upptäckte ett undangömt filmutskick från en videoklubb (och ni vet såklart vilken!). På det lilla uppslaget annonserades bl. a. filmen Make Them Die Slowly med sedvanligt omslag och kommentarer. Som den handlingskraftiga person hon är ringde hon upp de stackars ansvariga, skällde på dem, undrade vad det var för skit de hade skickat och om deras verksamhet var laglig överhuvudtaget. Ni kan tänka hur pinsamt det hela var så jag ringde upp senare till klubben och bad om ursäkt för det inträffade. Sedan, för att göra en lång historia kort, gick jag ned i källaren och lät morsan se lite av mina hemliga videoband och fick henne att förstå att det inte var på riktigt. Jag hade inte funderat så mycket på det där. Ofta såg de bra ut, ibland mindre bra och ibland kunde det vara riktigt dåliga specialeffekter. På riktigt? När mamma hade utbildat sig till grundskollärare på 80-talet hamnade hon mitt i den sedan länge pågående debatten om videovåld och hur vi skyddar våra barn. Där hade hon blivit informerad om förekomsten av såkallade ”snuff-movies”. Gud förbjude att hennes egen son skulle få tag på sådant!

Termen ”snuff” användes först av Ed Sanders i hans bok The Family - The Story of Charles Manson's Dune Buggy Attack Battalion. Den redogör för en filmgenre där skådespelarna verkligen mördas framför filmkameran och där sedan filmerna sprids och säljs inom en sluten grupp: ”Snuff films depict the killing of a human being – a human sacrifice (without the aid of special effects or other trickery) perpetuated for the medium of film and circulated amongst a jaded few for the purpose of entertainment.” Ursprunget till begreppet går att spåra till Argentina: 1971 producerade Michael och Roberta Findlay, utifrån en mycket blygsam budget, filmen Slaughter som bygger på Mansons inblandning i Tate/LaBianca-morden. Porrfilmsstjärnan Linda Lovelace var en av dem som vittnade om att verkliga mord ägde i rum filmen:”... woman acting in porn films were being murdered on camera or after filming when they were deemed of no further use”. 1976 gavs filmen ut med titeln ”Snuff” i ett försök att väcka allmänhetens uppmärksamhet och man lade även till sloganen: ”A film that could only be made in South America, where life is CHEAP!”. Filmen väckte hysteri i Amerika: Los Angelespolisen gjorde en utredning om förekomsten av det nya fenomenet, men tvingades erkänna att de inte funnit några bevis för att människor verkligen mördats i filmen. Senare förnekades det att man överhuvudtaget gjort någon utredning, vilket troligen berodde på att man var rädd för att bli trakasserade av den allmänna opinionen som var övertygade om motsatsen. Reportrar som följde upp ryktena hittade heller inget som skulle stödja den påstådda förekomsten av ”snuff”. Trots detta var allmänheten övertygad om att ”snuff films” redan utgjorde en mångmiljonindustri på den svarta marknaden.

Än idag, trettio är senare, varnas det för eventuella förekomster av verkliga mord på film. Kvar är de som är övertygade om att det finns starka nätverk som rutinmässigt kidnappar barn och unga människor till sina filmer för att möta en aldrig sinande efterfrågan av verkliga mord. En utav de senare filmerna som anklagats för att vara ”snuff” är en av de ökända Guinea Pig-filmerna – Chiniku No Hana: Flower of Flesh and Blood (1991). Skådespelaren Charlie Sheen blev så överväldigad av de japanska specialeffekterna att han direkt rapporterade filmen till MPAA (Motion Picture Association of America) och FBI, samt startade en organisation för förhindrandet av spridning av denna typ av filmer. Den här gången fann man heller inga bevis, men det hela ledde till att teknisterna på filmteamet kände sig tvungna att ge ut The Making of Guinea Pig, där man visade hur skickligt och verklighetstroget det går att göra film. Otaliga andra filmer har misstänkts och anklagats: The Texas Chainsaw Massacre, Cannibal Holocaust, The Last House on Dead End Street, Friday the 13th, The New York Ripper, Mute Witness, för att bara nämna några. Vidare är det filmerna som hela tiden spätt på ryktena om verkliga mord på film: Tesis, 8MM m.fl. Många experter hävdar att ”snuff” är en ”urban legend”, en myt, och med tanke på hur många som hävdar att ”snuff” existerar är det ännu ingen som lyckats bevisa dess förekomst. Visserligen finns det filmer som skildrar olyckor, mord och avrättningar (som ibland kategoriseras under ”mondo”) i nyhetssyfte, men dessa räknas inte som ”snuff”. Det finns även de filmer som dokumenterar exempelvis människor med skador och missbildningar och redan döda människor i olika stadier av förruttnelse – detta är heller inte ”snuff”. Med Internet har denna myt fått nya anhängare och det finns mängder av sajter som påstår sig vara ”snuff”, men som till synes verkar vara mer sensationssökande än äkta varan. Som motargument kanske man kan hävda att samhället är sjukt och att det skulle vara väldigt enkelt att kidnappa några människor i Rio de Janeiros slum (eller någon annanstans i världen), spela in filmen och sedan låta dem försvinna spårlöst. Visst, inget är omöjligt, men man kan nog med säkerhet säga att det spelats in fler filmer om ”snuff” än med ”snuff”.

Gång efter annan har alltså myndigheterna undersökt och utrett och fortfarande har man inte hittat en enda film som skulle kunna göra myten verklighet. Al Goldsteins (Screw Magazine) utfästa belöning på en miljon dollar till den som får tag på en kommersiellt såld ”snuff film” väntar fortfarande på sin ägare. Människors antagande att det skulle finnas villiga att betala för att äga en sådan film ligger i deras fascination för smaskiga specialeffekter, vilket lett till att filmmakare blivit allt skickligare på att få filmer att se verkliga ut. Vidare bidrar filmer där både fejkade och riktiga dödsscener dokumenterats, bl.a. Faces of Death, de som utger sig vara ”snuff” eller avslöjar ”snuff”, samt de eviga ryktena om seriemördare som filmar sina offer i deras sista ögonblick. Att mördare skulle filma sina offer är inget sensationellt, det är däremot antagandet att de skulle sälja bandet vidare. Svårigheterna med att verkligen göra en äkta ”snuff-film” skulle vara enorma och ingen frisk människa skulle försöka sprida eller äga något som på samma sätt skulle utsätta de för problem. En film skulle utan svårigheter kunna avslöja både offer, gärningsmän och brottsplats. Dessa bevis skulle sedan kunna användas som underlag för straff som livstids fängelse eller rentav döden. Vem skulle vilja utsätta sig för något sådant? Troligtvis är det ingen vid sina sinnens fulla bruk. Möjligheten finns alltid att det kan ha cirkulerat ett band vid något tillfälle. Likväl finns det ingen underjordisk marknad och inget underlag för att skapa den.



Jag har inte sett Findlays Snuff. Jag har däremot sett ett antal andra av de påstådda ”snuff-filmerna”. En film som The New York Ripper har säkert bättre effekter än Findlays film (som jag hört anses vara riktigt dåliga), men att tro att verkliga mord ägt rum är rena dumheter med tanke på hur filmen är gjord. Det behöver man inte vara expert för att se. Cannibal Holocaust kan kännas verklig, ända tills man kommer till den genomborrade kvinnan. Som sagt, jag är ingen expert, men inte skulle hon väl se ut på det sätt hon gör med en påle genom hela kroppen om det vore på riktig. Däremot lär styckandet av sköldpaddan vara autentiskt, som många andra djurscener i kannibalfilmer, och det ser definitivt inte trevligt ut och känns ganska jobbigt att se. Ändå är det inte ”snuff”. Jag har också sett Flower of Flesh and Blood och med rätta mått lite illa; för tänk om det vore på riktigt, istället för riktigt bra FX. Vad gäller dokumentation av olyckor, mord och avrättningar är det en fråga om etik. För Internets del så gäller likaså att försöka bevisa förekomsten av ”snuff”. Avslutningsvis ska jag säga att Make Them Die Slowly-incidenten varken var den första eller sista i morsan och mina sammandrabbningar angående mina teve- och videovanor. Idag förstår jag ändå hennes agerande, nu när jag själv är förälder.

The Tommyknockers -- My (Not So?) Greatest Novels Revisitet - Part Three

Late last night and the night before,
Tommyknockers, Tommyknockers,
knocking at the door.
I want to go out, don't know if I can,
because I'm so afraid,
of the Tommyknocker man.

Det var nån gång under november eller december -89 som jag av syrrans dåvarande sambo fick låna, senare behålla, en tjock, inbunden roman med ett omslag föreställandes två ögon i mörkret bakom ett gäng små och stora batterier mitt i ett svagt moln av grön rök. Kanske några av er kan gissa vilken bok det var; det var just Stephen Kings Knackarna (The Tommyknockers, 1987) – ett verk som jag i nästan 20 år ansett vara en av hans absolut bästa verk.

Jag började läsa den tidigt i januari, följande år och blev betagen av dess handling. Jag undrade vid ett tillfälle om syrrans snubbe hade läst den. Nej, det hade han inte. Varför? ”Jag orkade inte läsa mer än 40 sidor; den var så tråkig för det handlade bara om att den där kärringen har mens hela tiden.” Hur jag reagerade på detta svar kan jag inte dra mig till minnes, men eftersom de månatliga cyklerna hos en kvinna inte låg inom min begreppsvärld över huvud taget, på den tiden, var det nog bara att läsa på som tidigare. Det var ju Stephen King det handlade om: Om inte den största, så åtminstone den första litterära inspirationen som varit betydelsefull för mig.

Det var också den femte boken av honom som jag läste, efter Drakens ögon, Carrie, Raseri och Död Zon. Det var även i januari 1990 som morsan fick sin första rehabiliteringsresa söderut, som ett led i behandlingen av sin aggressiva RA (reumatoid artrit), och kom tillbaka till oss efter tre veckor utan någon som helst spår av återhämtning. Hon mådde då så pass ”bra” att hon mest kände skuld och ett behov av att hjälpa alla andra som hade det värre än vad hon hade, så att hon inte fick ett dyft ut av denna hälsoresa (snarare ytterligare söndervärkta leder och ett vresigt humör hemma hos oss i den smällkalla vintern).

Naturligtvis har inte Knackarna inget med varken morsan eller syrrans boyfriend att göra, men det handlar om att hänga upp boken kring ett antal associerande händelser och kanske förstå varför jag alltid tyckts mig minnas denna så speciellt utöver de andra King-böckerna jag läste under samma period. Under 28 dagar tog jag mig igenom denna tegelsten i skolan och hemma, under dagar och nätter jämte nattslampan. Det var väldigt mycket läst på så kort tid och för mig med min långsamma läshastighet var detta något av ett rekord. Till storyn: James Gardener är en alkoholiserad, fallen poet med dille på kärnkraftmotstånd; Tjernobyl och Harrisburg har fått honom till en rabiat motståndare som inte drar sig för att ge förespråkare hjärtinfarkt i sina hetsiga debatter i fyllan och villan. En gång fick han för mycket beska droppar innanför kostymen under en festlighet hemma och började vifta med en pistol: ”Shot your wife... Good fucking deal, uh?”

Roberta ’Bobbi’ Anderson var en gång Gards partner och vän. Bobbi bor i skogen strax utanför Derry, Maine. När hon är ute med sin gamla halvblinda hund för att se vad som kan behöva avverkas snubblar hon på ett blankt metallföremål som sitter stenhårt fast i marken. Hon blir med ens besatt av att gräva fram föremålet; hon kan inte låta bli för det är något som går in i hennes huvud, i hela hennes kropp, och får henne att fortsätta gräva. Inget annat är av värde för henne. Egendomligare saker händer ju mer hon blottlägger av objektet; Bobbi börjar förändras – först blödningarna och de tappade tänderna, avmagringen, sedan kommer den smygande förvandlingen från människa till … "Knackare". Snart är hela området kring Derry påverkat av föremålet i marken. Det är ett störtat rymdskepp vars döda ”Tommyknockers” får befolkningen att förändras alltmedan de gräver fram farkosten. En annan biverkning är att människorna själva blir ”smartare” och bygger egendomliga hjälpmedel och andra mojänger enligt utomgalaktiska kunskaper.

När Garderner, som tyckt sig höra ett rop på hjälp från sin gamla flamma, kommer till Derry mår han väldigt dåligt av den utomjordiska atmosfären, men skyddas från transformation av den metall han har i kraniet efter sin allvarliga skidolycka - den plockar inte bara upp FM-kanaler, utan skyddar även mot den elaka, gröna "Knackar-juicen". Ändå hjälper Gard Bobbi och de andra ortsborna att gräva fram det enorma skeppet, medan Bobbi alltjämt försöker få i honom som mycket eldvatten att hon ska kunna komma förbi hans plåtbit och kunna läsa hans tankar.

Detta är i varje fall början på ett äventyr som av många fans och andra läsare inte verkar uppskattas alls i samma grad som vissa andra av Stephen Kings skapelser. Jag har fått uppfattningen av att den ses som alltför lång, ojämn och plottrig; vidare har det förekommit åsikter att materialet skulle vara plagierat av H.P. Lovecrafts kompetenta novell The Color Out of Space. Vad gäller det senare påståendet så får man nog ta det med en nypa salt; författare har alltid lånat idéer av andra och Lovecraft är inte den enda som King öppet har erkänt som inspiration för sitt författarskap. Sedan är det ingen ovanlig företeelse att framgångsrika och produktiva författare kan misstänkliggöras för att både stjäla material och ha tillgång till ett outsinligt antal spökskrivare. För att utrycka det enkelt: Det är inte fint att tjäna pengar när man inte är etablerad inom finkulturen.

Men för att komma på rätt spår igen … Jag har sedan ett par år haft boken som pocket på engelska och efter The Shining kände jag att jag också ville läsa om Knackarna under titeln The Tommyknockers, för att även ta reda på hur jag idag känner för boken; mycket kan ju ha hänt efter nästan grosset gångna. Det är de första 200 sidorna som fångar mig. King har en egensinnig förmåga att formulera sig så att det känns engagerande och en färdighet att formulera det engelska språket efter sin egen vilja. Favoriten är hur han målar upp huvudpersonernas tankar och deras levnadshistorier – inte på det där sättet vi känner till i Sverige (segt och realistiskt som våra statarförfattare och månskensbönder) men på ett levande, kaxigt och roligt sätt, både i det han skriver och sättet han gör det. Historierna och intrigen kring Bobbi och Gard, och till viss del även rymdskeppet och dess påverkan, är lika bra och bättre än vad jag minns. Nu förstår jag vad de är för personer och vilka kopplingar de kan tänkas ha till författaren själv.

Efter dessa sidor börjar det bli lite tyngre att läsa: Jag återintroduceras till Derrys övriga befolkning och får veta hur de påverkas: Här har vi andra människoöden som berörs mer ytligt, men som ändå har betydelse för att handlingen och förståelsen av vad som är i görningen; viktigaste birollen har ju syskonen Hillman där den äldre brodern (som aldrig lyckats med ett bra trick) inför publik trollar bort sin lillebor till det ”kosmiska förvaringsplatsen” Altair 4. Andra personer som beskrivs är mer flyktiga och den mest intressant av dessa figurer är helt klart Ruth McCausland som vill skicka ett rop på hjälp genom att spränga sig själv och kommunhusets klocktorn i luften (The Dolls Told Me To). Tyvärr så går The Tommyknockers in ett rejält mittenparti och utöver ett par stimulerande egendomligheter broderas det ut för mycket i detaljer över den påverkan rymdskeppet och befolkningen har inom och utanför Derry. Jag hade varit tacksam om SK kunde kortat ner denna 700 sidiga koloss till effektiva 450, helt i enhet med devisen ”less is more”.

Jag måste erkänna att när det gäller längre romaner kan kanske kungen av skräck bli en aning ojämn på sina ställen. Men när det ser som segast ut lättar det upp rejält mot slutet; de sista 150 eller så får tillbaka smörjmedlet och det är under denna slutpassage som sanningen går upp för Gard och slutstriden för mänskligheten inleds och avslutas. Rent litterärt och innehållsmässigt är inte den sista biten så bra som inledningen, vilket jag anser är både en objektiv och subjektiv bedömning: Inte bara är det verkligen svårare att avsluta en bok på ett perfekt sätt än att börja tillräckligt engagerande; det är även svårt att som läsare har krafter kvar ända in på mållinjen. Det har drabbat mig även när det gäller kortare och tamare berättelser än denna.

Trots att jag idag är långt ifrån riktigt nöjd med Tommyknockers som jag en gång var med Knackarna är helhetsintrycket att det är en fängslande och berörande bok som författaren lagt ner nästan fem år av sitt liv att påbörja och avsluta. Visst blev det lite för mycket här och där, men jag ser det som ett slags experiment av svindlande idéer, såväl lånade som uppfunna på egen hand. Till syvende som sist kommer jag nog i framtiden ändå mest minnas den bästa av bilder som jag haft kvar på näthinnan sedan jag första gången berördes av den (för första är väl ändå som riktigt gills?) – läskedrycksautomaten som krockar med en inkräktande journalist, på jakt efter Pulitzer, i 70 knutar: "One of life's great truths is this: when one is about to be struck by a speeding six-hundred-pound Coke machine one need worry about nothing else.”