Annals of mamoulian

Hell Yeah Rejects Is Good... Even Better When They're All DEAD!!!

2012-01-10T11:57:00.000+01:00

Yes, we are Retards, but Dangerous... Most of all we are Maniacs and A Loving Family, you hear!

Jag måste erkänna att jag aldrig lyssnat på Rob Zombie (utom nåra låtar hos polaren, men det räknas inte...;-) och sålunda inte riktigt förstått fascinationen för honom. Så ville jag uppenbarligen bli en wannabe och såg House of 1000 Corpses när den kom... men ack, det bidde inget... Men skam den som ger sej; när uppföljaren The Devil's Rejects kom, då jäklar! Uppföljaren till HKC var ju en mycket bättre berättelse, men om sanningen ska fram (nej, jag vill inte ligga med Mrs. Zombie!) är det ett par "detaljer" som avgör till Rejects fördel -- Nummer 1 (and not piss-poor!): När William Forsythe alldeles innan stormningen av Cannibal/Zombie-fortet kläcker ur sej: "...what my brother used to call 'A 100 percent Alabama asskicking'"... ja då är man fantamej såld på denna filmen, vad som än må komma efteråt (oh, my son you'd be prepared!) ... och det stora eländet är ju klart allas vår jäkla häxa Fru Zombie, som uppenbarligen tror att hon ha skådistalang när hon svänger med sin benjäddehäck och sjunger falskt! Hennes jävla morsa (phau rihkthitt?!) är inte heller nåt vidare, men det fixar vår polare Willie från Cockeye alldeles utmärkt... Det jobbiga är att den där lillplutten, som egentligen är stor, tar och knäcker nacken av min stackars idol Cockeye när han är som allra galnast (tyvärr, så går det när man leker med maten...) Hursomhaver, Nummer Två (och det är inte kabel!): Aldrig någonsin har man väl känt sej så upprymd och glad när en hel förbrytarfamilj mals sönder av hundratals poliskulor i slo-mo, med de desperat försöker trösta varandra med sina glada minnen från en kärleksfull barndom där de allihop säkert åt upp grannens byracka när de var fyra år! Good Riddance, Fuckers!!!

Our Hero, looking for some decent Ass-Kicking...

PS. Å så var det där med hans Halloween 1 och 2 -- Eh, say what...? LOL! DS.

The Black God Bitch Steps Out And Saves The Bullied But Not The World...

2012-01-07T10:51:00.003+01:00

Allt oftare råkar jag ut för läskramp, dvs. jag har inga nya böcker som intresserar mej och jag orkar inte läsa om någon av mina gamla favoriter... Då försöker jag se om det finns några helt nya författare; men utav de tre "nya" som kom från andra sidan Atlanten var bara en av de en helt och hållet obeprövad auteur -- Robert Devereaux. Honom hörde jag alldeles nyligen talas om när jag i samma veva ville beställa min andra bok av förfallets och det makabras drottning Charlee Jacob. Men många av Devereaux-böckerna kändes för dyra, utom en -- Caliban and Other Tales, så den köpte jag för 4, 5 pund inkl. frakt och den kom i nästan mint, en raritet uppenbarligen.

Läste då första novellen igår kväll, "Bucky Goes To Church": Det handlar om fete, mobbade Bucky som från sin vänstra pannlob får höra Guds röst att han ska döda sina föräldrar och ta farsgubbens knallpåk och skjuta ihjäl alla som är på mässa i kyrkan. Sålunda inga problem, men när Bucky själv sen får hjärnan urskjuten upptäcker han att i den nedstigande himlakören med sina vita änglar uppenbarar sej Gud i sin praktfulla skepnad -- en medelålders negress i vitt löskägg. Det visar sej att hon bara några veckor tidigare oxå hörde en röst som sa åt henne att begå massmord; efteråt, när hon dött, fick hon ta över gudstronen från en viting och nu har hon kallat Bucky till sej att styra världen. Naturligtvis blir Bucky stormförtjust över att få styra världen, men inser snart att han blivit lurad -- han känner sina offers lidande, och hans lidande i sin tur skapar lidande i världen hans styr över... så vad göras? Jo, han letar upp några egna kandidater, ger sej in i deras huvuden och försöker få dem att mörda, så att han kan lämna över makten och få vila i frid...

Jag blev lite överraskad av denna novell, för den började ju bara med tråkig slakt som man läst så mycket om, för att sedan göra en twist på det heligaste av heliga -- Gud! Sen är det långt ifrån ett litterärt mästerverk, men jag gillar den... Kanske är Robert Devereaux någon att sats vidare på... om han inte för mycket liknar tråkslaffsare som Edward Lee och ett dussintal andra effektmakare...

Lite bibliografi över Devereaux... Credit to: ff -- Fantastic Fiction, UK

"His first novel Deadweight interweaves a King-like plot, penile implants, and splatterpunk extremes of sex and violence, managing all the while to be a sensitive, spot-on portrayal of an abused woman incapable of relinquishing her role as victim."

Series

Santa Claus Chronicles
1. Santa Steps Out (1998)
2. Santa Claus Conquers the Homophobes (2008)

Novels

Deadweight (1994)

Walking Wounded (1996)

A Flight of Storks and Angels (2003)

Slaughterhouse High (2010)

Collections

Caliban and Other Tales (2002)

Not Unborn But Born And Ultimately BreastFed Father's Killer...

2012-01-03T11:01:00.002+01:00

Det nya året är knappt nyfött och då slänger jag in Roger Cormans UNBORN (1991) i spelaren. Utöver det fula engelska Noveaux Pictures-omslaget ... Bläh! Men ibland måste man tänka på stålarna oxå...

Det är 4:3 ratio, men det fixar jag med 14:9-inställningen, så det blir en bra fejk-widescreen och jag tappar ingen nödvändig information såklart. Credits är fint, med stock-foto på foster i livmodern och detta är vägvisande för hela filmen -- och lyckligtvis sviker den inte! Storyn börjar med en stackars gravid kvinna som som rejäla värkar med en mage som spricker på mitten -- vad maken ser i fasa kan vi i detta läge bara fantisera om. Goody! Intrigen är ett par där kvinnan, spelad av Brooke Adams (presentation överflödig!), har haft flera missfall och har en historia av missbruk och sinnessjukdom. Gripandes ett sista halmstrå blir de hänvisade till en speciell läkare som befruktar ett av hennes ägg. Problemet är att han tillför något som gör att barnet blir "bättre och starkare", vilket driver både Brooke och andra nyinplanterade kvinnor till vansinne...

Detta är en långsam film som bygger upp en lämplig atmosfär; den lägger sitt största krut på att spela med våra sinnen, dvs. vi får känna igen oss i den förvirring och sedan sjukliga föreställningsvärld Brooke Adams hamnar i. Lite blod är det klart på vägen, men oftast bara för att förstärka den stämning som redan finns i filmen: Mot slutet kommer dock den tveeggat förutsedda aborterade-foster-scenen där modersmjölken äntligen kan flöda och Oidipuskomplexet tar en rivstart. Detta kulminerar slutligen i ett makabert genomskådande av den onde vetenskapsmannens planer och ett kärt återseende -- eh... Tja...

Specialeffekterna är en aning plastiga, men funkar bra i filmen med tanke på dess atmosfär och ålder. Det hela är skapat under en tid där det fortfarande var intressant att visa B-film, Cult och genre med skådisar där man inte brydde sej om de var 30 eller 40 eller 100+ år gamla eller hur Barbie de inte såg ut... En kul liten grej ibörjan är att allas våran lilla Vän, Lisa Kudrow, gör en tidig roll som mörkhårig och inställsam receptionist på fertilitetskliniken... Tjoho!

"Thank you Roge, for kick-starting my career with this Box Office Smash Hit! I really love the way you motivated my scenes in this movie..."

Not Just Inflated Dragons...

2012-01-02T17:32:00.004+01:00

Igår bjöd polaren mej på bio... Och vi visste båda att det skulle bli The Girl With The Dragon Tattoo -- den amerikanska versionen av den svenska filmatiseringen av Stieg Larssons Män som hatar kvinnor... Det var längesen nu som jag verkligen reagerade på alla jänkarnas påfund att göra egna filmer av japaners, européers, svenskar och annat löst folks filmer -- en för det stora landet i västers lukrativa marknad med en publik som helt eller delvis inte klarar undertexter. Ändå kan jag fortfarande känna att det är onödigt att planka en film mer eller mindre rakt av och visa den i ursprungslandet Sverige... men till skillnad från Let Me In så har faktiskt denna Statare nåt att tillföra:

På det hela taget så tonar David Fincher ned vissa delar och accentuerar andra, utan att låta filmen gå utanför originalramarna märkvärt. Den stora, postitiva, skillnaden är Lisbeth Salander som jag tycker funkar mycket bättre, spelad av en utmärkt Rooney Mara, än Noomi Rapace som närmast överspelar sin roll på fler än flera sätt. Rooney Maras Salander är en mer dold, jagad och ser-både-bättre-och-passande-ut än den svenska motsvarighet som numera ska lanseras i Hollywood (oh my!). Vidare är blandningen av ett antal engelskspråkiga och flertalet gamla goda svenska aktörer en välkommen fröjd för öga och öra -- Christopher Plummer, Daniel Craig och Steven Berkoff trängs i samklang med allas-vår-Stellan och Per Myrberg, osv. Lite mer oväntat är dock den fördel regissören drar av den svenska vinternaturen på ett sätt som jag knappast lade märke till gjordes i den svenska filmen.

Andra faktorer som talar till det amerikanska plagiatets fördel (ja, jag måste ju ändå medge att de inte alls kom på idén själva i Hollywood, men vem trodde detta ;-) är den subtila känsla jag ofta får av att det själva filmiska berättandet flyter på bättre och smidigare än det mesta som görs i Sverige -- det är något jag inte kan sätta fingret på och kanske berör det bara på ovana vid svenska filmer, fast jag ser fler såna nu än förut... Till råga på detta är Dragon Tattoos opening credits något av det maffigaste och spektakulära jag sätt; filmen är nästan värd att ses enbart för denna...

And this dragon looks better too

There's Something Wrong With The Baby -- It's Alive... NOT... really...

2012-01-01T14:37:00.002+01:00

Kunde inte låta bli att kolla in nyversionen av Larry Cohens familjefilm It's Alive (2008)... Som vanligt i dessa postmoderna tider så är det ett "vackert" ungt par som väntar barn (inte ett moget par som i ursprunget); den ena har platt mage och den andra är i grossess och i full fart med att avsluta sin skolgång för att bli mamma på heltid - ett beslut som kanske var oundvikligt eftersom hennes geniknölar knappast var gnuggningsbara överhuvudtaget...

Tyvärr gäller detta hela filmen oxå... Efter ett par trevliga scener i duschen med en hot stand-in och en maffig charkuteri-episod på förlossningen stupar denna film ner i en mörk avgrund för att aldrig komma upp igen... Visst, Cohens bastardbäbis från 70-talet skulle väl egentligen inte heller kunna stympa vuxna, men i denna 2000-talsfilm går det hela in absurdum med det nyfödda monstret mumsandes katter, tvättbjörnar, psykiatriker, väninnan och annat löst folk så det skvätter 100-tals liter och morsan är helt dubbelnollad, den fjollan... och ingen av skådisarna kan spela för fem öre; kanske skulle de passa in i nån tysk splatterdänga av nån Andreas-typ...

Nä, efter att nyligen ha sett den eminenta prequeln av The Thing och den intetsägande remaken av Straw Dogs kommer denna in på klar tredje plats, trots den äcklige Stellan-sonen och den andra puckade blondinen och hennes snubbe (fan, vilken film är jag på nu egentligen...)

Yes, I was the director of this film and I deserve to lie here, so let me be... OK?!

Den Annala Uppryckningen 2012!

2012-01-01T12:17:00.000+01:00

Ja, då var det dags för att återuppstå igen, då... Och tramsigt nog försöker man göra det vid starten av det nya året - få se vad det kan leda till denna gång...

--------------------------------------------------------

Avslutade det gamla 2011 med att se lite film under veckan som passerade:

För alla oss som barn älskade "Lilla Musen På Prärien" var det ingen anledning att inte införskaffa ABs DVD av Happy Birthday To Me (1981), en slasher i mängden från den senaste gyllene eran i amerikanskt filmskapande. Det är närmast standard att innan man dör göra en eller flera allvarligt menade försöka att äga eller åtminstone se alla dessa filmer som prånglades ut under en handfull år i slutet av 70-talet och början av 80-talet... Naturligtvis är inte HBTM någon av de vassaste knivarna i lådan men, in the end, vilken av dessa filmer är egentligen det? Hursomhelst försöker teamet bakom Bloody Valentine och Cape Fear knixa till det med att huvudrollen Ginny (Melissa Sue Andersson) råkat ut för en olycka och förlorat mer än en måttlig mängd hjärnkapacitet. Allteftersom Ginny kämpar med att bli en del av inneklubben på Campus (och föralldel även med att återskapa sina minnen från sitt tidigare liv) springer brukligt en mördare omkring och offar den ena hunken och hunkan efter den andra... Tja, det blir varken så blodigt eller naket alls, men vi får se nåra intressant uformade mord och tillochmed Melissa Sue i bara kuporna (det ni!)

Det lutar åt att misstänka att denna rulle klippts ner för en R-rating, men det den förlorar på detta har den någotsånär tagit igen på sidointrigen där en läkare experimenterat med Ginnys hjärna för att återskapa hennes minne och övriga hjärnfunkion (vilket inte verkar ha funkat fullt ut). Höjdpunkten på hela födelsedagstårtan är den helt ad hoct inkastade upplösningen och förklaringen på allting... vilket skulle få vem som helst, inkulsive mej själv, att sjunga: "Hadenärantillmej!" och springa gapskrikandes ut genom dörren. Eh, gjorde jag det älskling?

Trots sin uppenbara schweizerostutformning, eller på grund utav den, vinner Happy Birthday To Me laga kraft att få stanna kvar i min filmsamling (det är så svårt att sälja begagnade genre-dvd:er): Det är en småtrevlig, småknasig och mysig liten rulle - gjord med ... eh, hjärtat var det .. ja...

Eh, brosschan! Du åka med mej Akalla kebap, mannen? Det är gott, jag svär, wallah!

Stay tuned... ... ...

2011-12-31T11:12:00.001+01:00

Den Annala Film- och Jack-Festivalen i B*** Anno 2011 -- Beware!

2011-03-20T14:30:00.000+01:00

Förra helgen var det återigen dags det klaraste vårtecknet av dem alla – Det Fantastiska Film- och Fylleslaget i Bjuv. Resan ner var icke utan strapatser: Från Växjö ner till Hässleholm flyttade jag mellan iskalla respektive kokheta vagnar, för att sedan på pågatåget mellan Hässle och Bjuv tvingades sitta bland illaluktande ostar, två blängande shih-tzuer och hånglande fjortispar. Jag hade föredraget hund med ostöverdrag direkt; tonårskillen mittemot med sina knäneddragna brallor och hiphopmössa höll på och slabba och jönsa sig på sin skankiga, stripiga flickvän… Nä, nu orkar jag inte förlänga lidandet, utan går vidare…

I bjuviskheten mötte jag min broder av annan moder och efter ett lagom långt introduktionpass med mogen och djupt insiktsfull dialog, varvat med friska tag i tvättstugan, var det dags för min jungfruliga invigning in i BR-formatets tveeggade värld: Den numera konstnärligt hädangångne Neil Marshalls CENTURION blev den första filmen. Vad man får veta av denna är att det inte bara var snyggt foto i Britannien för 2000 år sen, utan att även fruntimren slogs med svärd och båge och hade kroppar som Barbie, yummy! Så efter en sådan mängd kött blev man inte för inte sugen på den sedvanliga kebabben på det ökänt tvivelaktiga haket Burn Your Hot Dogs To Cinders – de bästa Ackalla i stadah…

Framåt kvällen blev det mer filosofiska snilleblixtar och utbränt kärnbränslekaffe och andra vulkaniska tsunamiaktiviteter var det då äntligen dags för den riktiga filmkvällen: På Blu-ray följde den utmärkta STORM ”Pappa-låter-barnen-se-på-hästar” WARNING. Detta spektakel krävde stärkande och moraliskt upplyftande rena och/eller blandade groggar av märket JACK DANIELSSON … och med tanke på vad som komma skulle – INSIDE (À L’INTÉRIEUR) blir bara hårdare och hårdare, grymmare och grymmare, bättre och bättre för varje gång man ser den… Snart ska jag också jämföra om det går att se Beatrice Dalle ”ordentligt” bland skuggorna i min egen dvd:s eviga mörker (sa jag att vi fortsatte BR-kalaset? ;-)

Härefter sänker sig mörkets hjärta över oss… Jag har sporadiska minnen av att ha visat Käre Bror en rad hemligstämplade digitala dokument med mig själv och mina kollegor dyrkandes Den Store Guden i Svinarp, alla iklädda ceremoniella klädnader och menlösa huvdbodnader… Detta gjorde att jag antagligen glömde ta mina månatliga bakis-brus… Hjälp!

Dagen därpå var det Käre Bror som inte var puckad… Själv kämpade jag tappert med efterdyningarna av den sista, största Jack-supen och lyckades hålla hulkmonstret stången… men slutligen blev det omtapetsering av min värds badrum medelst dyrkan av den heliga porslinsstolen… Huaaaaah!

Alltmedan detta fortgick stiftade jag bekantskap med en fader vid namn Robin Williams som blir vittne till att hans son dör i stryponani och som sedan publicerar sonens (sina) livsverk – äntligen duger han nåt till grabbhalvan!

Sista Blu-filmen ut nere i den hulkande bjuvligheten blev, om jag inte missminner mig, den gripande, utomordentliga GRAN TORINO med den hårde, alltid kultige, Clintan vid rodret och i leaden som en vresig gammal Korea-veteran som får en ny chans till en familj… men det är vissa hinder – han måste sona sina brott och göra upp med det förflutna… Så tufft, sympatiskt … och mästerligt!

Sen var det dags att ge sig av iväg från vårsolen och upp till de snötäckta skogarna och … bara att bita ihop och sova hela vägen hem – det var precis som Mr Williams sa live på 80-talet: JD är god men blir bara värre och värre efterhand… ;-D

Blog Is Death! Blog Is Definitely Death! --- PONTYPOOL

2011-01-20T20:47:00.000+01:00

Ni minns mitt oväntade 3-pack för 99 pix? Ja, andra filmen var ytterligare ett udda och oväntat val: Jag tror jag hittade en handfull mer eller mindre nyproducerade zombie-filmer och ett par verkade intressanta... men... samma gamla tugg när dessa levande döda fick renässans för ett tag sedan; ska jag vara ärlig är jag inte särskilt förtjust i de flesta av de moderna zombierna, undantaget George Romero då -- de är för intetsägande och saknar karaktär och karisma.

Ändå tog jag till mig en av dessa filmer, för den verkade originell och intressant -- phau rikhtitt! PONTYPOOL (2009) hette denna kanadensare som någon eller några ville titulera "årets bästa skräckfilm". I det lilla samhället Pontypool, Ontario blir radioprataren Grant Mazzy (Steve McHattie) och hans producent och crew, Sidney och Laurel-Ann (den senare nyligen hemkommen från Irak), via etern vittne till våldsamma upplopp... Inte nog med det: En utsänd reporter låter dem lyssna till vad som verkar vara spädbarnsskrik från en pojkes döende läppar; senare får Mazzy konstig feedback via lurarna där han tycker höra sin egen röst tala till sig... och skummare blir det... Laurel-Ann blir plötsligt konstig och börjar bete sig förvirrat och sedan våldsamt, samtidigt som mobben med galna människor omringat radiostationen och försöker komma in. Hur ska det gå?

Det visar sig att viruset som förvandlar människor till sinneslösa kärl, zombies - if you will, sprids via det engelska språket och triggas via ett specifikt ord, unikt för varje drabbad. Vidare måste varje nytt offer söka upp en annan människa att "dö i" vilket skulle förklara varför exempelvis bebisen pratade genom pojken. Låter det konstigt? Ja, men själva upplägget är genialiskt! Det är så bra tänkt, för bra för att hålla 100 % hela vägen ut, men var inte besvikna... Stämningen byggs upp metodiskt genom hela filmen. PONTYPOOL ger äkta kalla kårar med sin stämning -- med sina viskande röster och det katastrofala faktumet att det man säger kan smitta när som helst... Ett bland lyckodragen är Grant Mazzys loopade SOS som med sin säregna, kusliga, röst lägger ut slingan: "SIDNEY-BRIAR-IS-ALIVE". Detta monotona nödrop viskas ut på ett sånt sätt att hela tillvaron känns som en enda sinnesförvridande (o)verklighet. Alltså, TOPPEN!

Ändå, hur avslutar man denna fantastiska soppa?! Ja, det är nog väldigt svårt att göra det i likvärdig stil: Hur gör man för att få stop på viruset? Jo, man måste... Äh, nä jag ska inte säga mer... Låt mig bara, avslutningsvis betona att PONTYPOOL är välspelad, välregisserad och att man ska ge filmen en chans -- det är en upplevelse, även om man nu (som jag) kanske inte riktigt gillade eller förstod slutet. Okej, gilla är väl bra, men att förstå är klart överskattat: Känslan av helheten är det som räknas!

Kill Is Kiss! Kill is definitely Kiss!

No! I Am Not REPOssessing Emilio Esteves' Body Parts!

2011-01-15T21:28:00.001+01:00

I veckan föll jag för frestelsen att köpa 3 filmer för 99:- . Detta är något som lockar men mestadels lämnar en helt eller delvis otillfredsställd med en eller två extra sunkfilmer som man aldrig kan göra sig av med... Den här gången visste jag dock att jag skulle vara nöjd med "The Collector"... de andra två filmerna tog däremot sin tid att välja; det hela slutade i att jag gjorde avkall på ett par välkända, men tråkiga, kort och tog chansen...

REPO! THE GENETIC OPERA (2008) var den andra (eller rättare: tredje) filmen jag valde; det var ett risktagande, men med tanke på att man ändå kommer billigt undan kan det vara värt att köra en "bold and beautiful" ... Året är 2056 och efter att i det närmaste alla människors organ sviktat växer megaföretaget GeneCo fram och låter människor transplantera alla möjliga organ -- problemet är bara: När du inte kan betala... kommer Repo Man och skär ut ditt transplantat! Slaskigt värre?! Mja, det intressanta är ändå att filmen faktiskt har en helt okej handling utöver detta: GeneCos starke man, Rotti Largo, är döende och hans både fysiskt och mentalt retarderade barn väntar girigt på att få ta del av kakan. Rotti har emellertid inte tänkt sig att låta sina freaks till ungar ta över -- han söker någon värdig: Flickebarnet som skulle varit hans! Problemet är bara att hon är dotter till hans organindrivare, Nathan/Repo Man, och den kvinna som blev honom bestulen. För att locka flickan, Shilo, att komma till hans sida låter Rotti Largo mörka hemlighter avslöjas om hennes far och vidare lovar han att hennes kroniska blodsjukdom ska botas, om hon levererar -- REPO MAN...

För mig är REPO! en ganska annorlunda och svår typ av film; allt sedan Sound of Music har jag haft svårt för alla former av exempelvis filmer och sketcher där skådisarna sjunger till höger och vänster -- därför har jag heller inte sett Rocky Horror och Evil Dead Musical (inte fullt ut iaf...). Denna film känns ändå som att det funkar; det är spänning och blod, fart och fläkt, skönsång och den har den rätta dystopiska stämningen. Snyggt är det oxå: Kulisserna med opera, gravar osv. korsas med inflikningar av comic strips och lagom CGI. Sminket och kostymen är imponerande den med. Sarah Brightman toppar både skönhetsmässigt och med sin fantastiska sopran (curl up and die, Céline!), i rollen som "Blind Mag". Utöver grand guignol och makaber, absurd skönhet kan THE GENETIC OPERA ses som en svulstig karikatyr av vart världen är på väg -- organhandel, drog och operationsmissbruk, girighet ... och en medkänsla som ersatts av utseendefixering och ytlig underhållning.

Ja, det är svårt att förklara vad detta är för film och hur man känner inför den... Men den är helt klart en upplevelse utöver det vanliga. Darren Lynn Bousmann har regisserat och i casten finns skådisar som verkligen ser ut att sjunga bra, på riktigt -- Alexa Vega (Spy Kids), Anthony Stewart "Gimme some" Head (Buffy), Sarah Brightman, Paris Hilton, Bill Moseley och Paul Sorvino... Så, har ni inte sett den redan ... Se den redan ikväll!

SANTA MARIA, MOTHER OF GOD -- HELP ME!!! ... Now, it's time for...

2011-01-14T20:28:00.005+01:00

RETRIBUTION (1987) var en av de udda filmerna man plockade till sig från de gamla hyrvhs-haken i sin forna lilla hemstad. Jag tyckte igen att det skulle vara roligt med en gammal ungdomsskräckis och se om man fortfarande gillade den. Det var ju så länge sen, men minnet av huvudpersonen var att han liknade författaren Ramsey Campbell och såg både nördig och grym ut genom filmen.

Before: Nerd

Nutid då: Filmen slår på stort med ett massivt, energiskt score längsmed en hastig kameraåkning. Titeln "Retribution" möter en i lökigt gröna färger och billig serif. George Miller (Dennis Lipscomb) är en misslyckad konstnär som hoppar från taket i lika misslyckat självmordförsök (better luck next time, dude...). När han återhämtat sig tillräckligt får han gå i terapi hos snygga psykiatern Jennifer och blir plötsligt upptäckt av sina grannar och populär bland brudarna, i synnerhet sin blivande flickvän Angel... Frid och fröjd? Nädå! En suspekt latinosnubbe blev brutalt torterad och mulad i närheten, precis under samma ögonblick som George hoppade, och denna snubbes själ ser till att besätta vår anspråkslöse huvudpersons sinne: När George sover kryper den mördades ande ut med sin värds astralkropp och letar upp sina banemän för att mörda dem de allra gruvligaste sätt...

After: Word!

Guy Magars RETRIBUTION är en i stort sätt väldigt underhållande film, även om den bitvis blir lite pinsam när George slänger sig med sina one-liners och försöker göra sig lustig inför kjoltygen; emellertid
repareras denna skada av Lipscombs icke oansenliga talanger som manisk, cynisk och ondskefull nemesis, med glödande ögon -- skriandes sin slogan: "Santa Maria, mother of God -- Help me!" Tidsenligt och genremässigt begås det en handfull relativt slaskiga mord genom övernatuliga fömågor, och vidare är slutet helt i sin ordning och alltsomallt lämnas man med ett belåtet leende i filmsoffan medan eftertexterna rullar. Najs!

Can Bill Pullman And A Witch Doctor Save Wes Craven From Mediocrity?! --- The Serpent And The Rainbow

2011-01-11T14:26:00.000+01:00

Wes Craven är en regissör som verkar synas och verka i alla filmsammanhang från producent till regissör, från skräckfilmsgalabesökare till allmänt högt aktat namn inom genrerna för kalla kårar. Själv har jag bestämt sett ett antal Craven-filmer, varav jag högst rankar Last House On The Left; A Nightmare On Elm Street är också av klass, men den har inte hållit så bra i längden för min del (Elm Street är mycket bra i början sen dalar den allteftersom). Den första Wes Craven jag såg, emellertid, måste ha varit The Serpent And The Rainbow (1988); en film som jag inte sett på kanske 20 år…

Någon gång då och då har det slagit mig att jag borde se den igen, men då har det inte blivit av. Det jag minns från den är ganska sporadiskt, men jag vet att jag hade en kuslig förnimelse av den… minst sagt. Hoppfull började jag se den för ett par kvällar sen och det känns väldigt lovande till en början – nålstick i ögat, besatthet, hemska syner och voodoo-pulver… och så snubben från Dust Devil, som häxdoktor!

Yeah, Billy Boy; it's hell trying to save your daddy's films from oblivion -- voodoo, or no voodoo

Det är trevligt kusligt med visionerna och stämningen är som den ska … men det går tyvärr inte för mig hela vägen (missförstå mig rätt) den här gången. Med tanke på allt man sett genom åren så förmår inte riktigt denna filmen slå sig fram genom mediabruset… och är det då inte det som mestadels kännetecknar Wes Cravens filmskapande – som helhet lyckas hans filmer inte få den spetsudd de borde kunna eller föväntas ha. Det är ju så att han anses, särskilt i Amerika?, vara en av de mer framstående skräck-/kultregissörerna. För mig är hans livsverk dock inte mycket mer än medelmåttigt – må vara att han gjort LHOTL, men han är också skyldig till stolpskott och sömnpiller som The Hills Have Eyes och ”ja, vad var det de hette nu igen…” ;-)

"Squeal Like A PIG!!!" ... Äh, nä det var väl inte den förresten... -- William Fruets TRAPPED

2011-01-09T17:54:00.001+01:00

Det farligaste man kan göra är att försöka sig på att hajka de djupa lantisskogarna i USA -- risken är överhängande att man råkar ut för några lokala nissar som har sitt eget sociala samhälle, med en helt egen form av rättvisa. När mer än halvtokige byledaren Henry Silva kommer på sin promiskuösa unga hustru att ha ihop det med rultige gossen från socialhjälpen är dags för tjärning, fjädring och lynchning! Några stadsungdomar har oturen att bli vittnen och snart börjar en hetsjakt där de måste tystas... men snart är det inte alla som är på högsta tuppens sida...

So what's the motivation for my scene...?

TRAPPED (Kanada, 1982) är en doldis som inspirerats av mer kända filmer som Deliverence med temat vi och dem, den egna rättvisan i den hårda naturen (den inre såväl som yttre). Filmen ger mersmak och man vill fortsätta med att inte bara avverka Boormans klassiker, utan även Just Before Dawn och Rituals... Det är hårdingen Henry Silva, spelandes en predikantson som skapat sina egna lagar och regler i byn, som tagit ett järngrepp om det lilla samhället begravt djupt in i skogen och denna roll spelar han med bravur -- man märker hur han bit för bit blir tokigare och tokigare, tills även hans mest hängivna underhuggare inte kan stödja honom längre. Utöver detta är det främst själva handlingen och fotot som för filmen vidare. William Fruet har gjort ett mycket bra jobb med denna filmen och man tappar aldrig intresset; spänningen hålls uppe hela vägen ut mot den spektakulära finishen. Som bonus bjuds man på lite mer T&A än väntat, vilket möjligtvis kan glädja ännu lite mer men som egentligen inte påverkar filmens kvalitet som helhet... Häpp!

En mycket sevärd Canuxploitation-film, som sagt, och lite senare ut än kulmen på den lilla undergenren "Rural Revenge" men det märks inte när man är inne i den. Förvånansvärt är dock att Mr Fruet klarar av detta uppdrag med bravur när man tänker på vilket barmhärtighetsdödande piller hans tidigare Death Weekend var... men man ska inte döma för hårt; likväl som man inte är starkare än sin senaste film är man heller inte svagare än densamma ;-)

"You Terrified, So I'm Terrorist" ... C'mon Breathe With Me ... To ... BURIED

2011-01-08T12:42:00.001+01:00

Man blir ju alltid nyfiken på olika nya idéer eller andra infallsvinklar inom filmen som inte används så ofta... Bli levande begravd är ju ändå ett gammalt skräcktema från Edgar Allan Poes dagar och som visats mer eller mindre på vita duken. Vidare har man ju sett scener när någon varit i en kista... men aldrig har man väl (inte jag iallafall) sett en fullängdsfilm där hela handlingen utspelar sig i en mörk kista. I BURIED (2010) får man följa huvudpersonen som är biståndsarbetare i Irak och blivit tillfångatagen och begravd i en låda ute i ökensanden. Panik-i-kubik!? Jovisst, men den unge mannen har fått en tändare och en mobiltelefon och lite annat smått och gott med sig ner under marken. Under tiden som han försöker lösa sin situation kommer han i kontakt med både amabassader, gisslanfritagare ... kidnapparen själv -- som naturligtvis vill att han ska skicka videos på sig själv och vädja till lösensumma och eventuell räddning...

Spännande? Ja, delvis... Det är inte så mycket att han våndas och försöker klara skivan därnere; det är för mycket ringande och tjabb för att jag ska få en mysig stämning av filmen. Däremot börjar jag undra om kidnapparen och vem det egentligen är som fixat till detta dilemma för honom. Kanske är det inte alls en vanlig gisslansituation, utan ett slags test eller konspiration från den egna sidan, från armén eller företaget han jobbar för... Eller är det bara en film som slutligen bekräftar hopplösheten och meningslöshet i det mesta som händer oss...

Ingen dålig film, inte riktigt tråkig... men inte särskilt spännande i slutändan och definitivt inga kalla kårar eller sympatier för protagonisten (jag lär mig inte känna honom) -- det räcker inte att idén är bra och utförandet är heltigenom professionellt. När jag tänker levande begravd, i modern tid, så tänker jag mest på "Spoorloos" och den filmen var så mycket mer än bara denna "Live feed" från ett hårt emballage bland dynerna... Ett stort kudos, emellertid, till Jabir som bidrar till att man inte snabbspolar genom filmen; man vill ju inte missa hans fyndiga inlägg i debatten, minsann!

Horny for blogging "s" ...

2011-01-07T10:55:00.000+01:00

Kom precis på att jag i helgen sett en hel del filmer som börjar på "S" ... Inte så märkvärdigt kanske, med tanke på exempelvis hur många stjärnor på himlen som börjar på "A" ... Kanske inga riktiga stjärnor jag sett men får skriva lite kort om varje...

SHUTTLE -- Ja inte en "space shuttle", men däremot en pendelbuss som lurar till sig flickor att sälja på svarta marknaden. Filmen är till stora delar oviss och manipulativ, men efterhand barkar det av åt mer och mer förutsägbarhet; även om spänningen hålls uppe så slutar det ändå som väntat -- vilket iofs främjar de njutbara feel bad-känslorna. Det som är lustigt, dock, är hur hjältinnan mosar sin förövare och ändå så... Ja, ja... då hade den varit lite mer originell. Spännande var den iallafall, fast den inte var något mästerverk.

SPLINTER -- Inte nån gammal klassiker från 80-talet, men även om vi inte snackar årgångsvin så känns denna film mycket mer engagerande och nyskapande för den modernare skräckmarknaden. Konceptet med "spetor" som infekterar kroppen och manipulerar och formar den för sitt syfte för tankarna tillbaka till tiden då skräck var nåt som verkligen betydde något... Ok, ni vet nog själva vilka filmer jag menar... Spännande är det här och skådespeleriet är mycket bra. Tyvärr kunde de skippat en hel del av det där irriterande MTV-klippandet. Tur att man inte har epilepsiiiii.

SPLICE -- Den mest originella av "S"-filmerna, samt klart mest sympatiska och samtidigt etiskt spekulativa filmen. Inte minst måste det vara en risk för producenter och regissör. Utfallet känns långt ifrån enhetligt, men utförandet är snyggt i varje fall... (se även separat inlägg)

SHELTER -- Julianne Moore som psykiater och framförallt Jonathan Rhys Meyers som patient med Dissociativ Identitetsstörning (personlighetsklyvning) gör ordentligt bra rollprestationer i en film som börjar som en psykologisk thriller med övernaturliga inslag med som övergår mer och mer i en slags renodlad voodooism a la Arkiv X... Det är väldigt interessant och kusligt ibörjan, men tyvärr så spårar det ur slutligen. Antingen kör man hela psykologispelet ut eller kör man renodlat Arkiv X/Okult ... så här blir man bara besviken till slut... Handlingen går iallafall ut på att Moore ska försöka luska ut hur Rhys Meyers kan anta de olika personligheterna från människor som senare visar sig ha dött en fasansfull död. En gemensam nämnare visar sig allteftersom -- alla har tappat sin tro!

Tappat min tro har jag nog gjort för länge sen på filmer i still med STAUNTON HILL... Ja, de försöker hitta variationer, men det är ändå bara samma typ av "lura de dumma turisterna, slakta dem, ät dem eller sälj deras hud och organ till fattiga eller högstbjudande" -- har man sett Turistas och Hostel har man sett dem alla. Kryddan blir väl bara kameraarbete och försök till skådespeleri, annars är det bara samma, trista ... Gäsp!...

Steve, Chuck And Patrick -- Where Art Ye? Sons And Brothers Are Not Worthy Still... ... ... MÄNNISKOJAKT (1992)

2011-01-06T20:43:00.001+01:00

Det här är något unikt för denna bloggen och för mig personligen något väldigt ovanligt: Jag har sett en B-grade actionfilm med Z-grade skådisar (eller var det tvärtom ;-) och ska nu försöka skriva ner några få överanalytiska rader om denna upplevelse. Tja, B- eller Z-skådisar är väl inte riktigt sant -- för en toppensnubbe i den naturliga rollen som sleazig skurk är just Billy Dargo, som självfallet gör hela filmen med sitt mer eller mindre sedvanliga manér.

Vilka är de andra då? Jo, det är just orsaken till att jag i många år velat se denna film men just för att det är 90s action har jag genom tidens lopp förträngt denna nyfikenhet... men så gick det inte längre. Så frågan är då: Hur mycket längre till hade jag kunnat motstå att se en hjälte-cast med de legendariska efternamnen McQueen, Norris och Swayze?! Fast nu är det ingen Lonsome Ranger Cowboy-film från Texas-Ookies-Redneck-bältet med bister fader, benfäktande gyminstruktörsfader och en snygg storebror som gillar att hoppa falskärm och surfa. Nej, det är betydligt värre än så -- förnamnen på dessa tre (anti-)hjältar är ingen mindre än Chad, Mike och Don! Så vad säger man; detta måste ses (antagligen är det väl en sånhär PM(S)-film som min käre bror alltid talar om...)

Hursomhaver... Detta är ett underhållande litet actionraffel med lagom mycket martial arts, squibs och gratuitous boob-shots... Okej, jag har redan glömt vad den handlade om, men som jag sagt var nog Drago bra -- Billy Drago, alltså, inte den flygande maltesen Tony Drago ... Synd att han inte kunde hålla huvet på plats hela rafflet ut... Men, men ... man kan inte få allt härivärlden: Det viktigaste är att jag fått denna filmen ur systemet nu och fundera över, tittsomtätt, hur alla filmer till slut kommer att ses nån gång, må det gå tio, tjugo eller trettio år... Spooky!

"One Crazy Afternoon We Just Thought Of Putting That Little Bun In The Oven On Super-Acceleration..." --- SPLICE (2009)

2011-01-05T19:34:00.002+01:00

Inom en nära framtid har man skaffat sig kunskaper hur man skapar till synes perfekta organismer genom att kombinera de bästa generna från alla olika sorters djur och växter. Det unga paret Adrien Brody och Sarah Polley är en stor upptäckt på gång; man vill föra vidare sin forskning på en ny nivå -- inte bara experimentera med produkter, utan testa sitt genmaterial på mänskliga celler för att man är säker på att komma åt en mängd vanliga och farliga sjukdomar. Men ledning och finansiering säger stopp; man vill inte ha en etisk bomb och, framförallt, det är nu viktigare att lansera kommersiellt och få in pengar till ytterligare forskning. Paret fogar sig, men sätter i hemlighet igång ett experiment vid sidan om... Det både fantastiska och chockerande resultatet blir -- DREN! -- En prefekt varelse som blir Sarahs egna "barn". Så småningom vänjer sig även Adrien vid den nya familjemedlemmen som måste hållas hemlig. Allt väl så långt, men den alltmer människolika varelsen blir snabbt äldre och äldre och lär sig mer och mer... Snart börjar hon även förändras -- precis som de tidigare försöksvarelserna -- vilket får dramatiska följder...

SPLICE [av "splicing": att 'skarva' kromosomer] är en egensinnig sci/fi-historia som utifrån eventuella Species-teman skapar något alternativt från det vanliga inom Aliens och genmanipulation. Den är vacker att se på -- Dren är både intressant och sympatisk på många sätt; filmen är bitvis dramatisk och aldrig tråkig, samt väcker en hel del tänkvärt inom genmanipulation och annat. Tyvärr vet filmen inte riktigt var den ska ta vägen och slutet lämnar en konfunderad på ett sätt som inte fungerar med helheten... Vad ska man säga mer om denna märkliga film? Ja, ni får nog ta och se den själva; den är välspelad och rollen som Dren borde närmast Oscar-nomineras, fast då börjar man tänka på en annan ung dam som fick just denna statyett och det visade sig vara bluff... Oops, där vred sig huvet runt igen ;-)

My Baby Girl Is Teething ... She Is Drawing Blood Again... --- GRACE (2009)

2011-01-03T11:56:00.001+01:00

Madeline (Jordan Ladd) har försökt få barn tidigare, men fått missfall. Nu är det dags igen och till sin påträngande svärmors stora förtret har hon bestämt sig för en barnmorska istället för att förlösa på sjukhus. Detta går dock hand-i-hand med svärdottern utstuderat veganska kosthållning och medicinska historia. Så långt så bra, men när Maddie får ett gallstensanfall och nästan råkar ut för livsfarlig felbehandling på förlossningen (räddas lägligt av barnmorskan Samantha) anar man klart mer än bara ugglor i mossen. Senare, en annan kväll, på väg från Samantha råkar paret ut för en bilolycka där maken omkommer och så även den ofödda bebisen. Trots detta bestämmer sig Maddie att gå graviditeten ut ... och så småningom föder hon sitt döda barn ...

Snart visar det sig dock att barnet i högsta grad lever -- en välsignelse från ovan: GRACE! Eller ...? Barnet verkar må bra och amningen kommer igång, men det visar sig snart att mjölk är inte det som Grace verkligen vill ha. Och var kommer all hemsk lukt ifrån? Och alla dessa flugor?!

Det här är en lite annorlunda film som man måste ha tålamod med; förväntar man sig splatter och läska övernaturligheter med CGI-effekter så bedrar man sig. Istället är GRACE krypande, psykologiskt störande och inte förrän mot sista delen börjar blodet tillta och det med råge. Fast det är ju inte det som gör denna filmen: Utöver vackra Jordan Ladd (förr om åren: söta) och hennes udda beteende med krav på veganism och alternativa medicinska metoder, samt tendenser till bisexualitet, så glänser Gabrielle Rose som den extremt kontrollerande svärmor Vivian som trots sin övre medelålder har bröstpump och en kärlekskrank, förtryckt gammal make till hands för att hålla mjölkproduktionen uppe ifall hon skulle behöva rädda sitt nykomna barnbarn från sin vanvårdande, oansvariga och tokiga, numera ensamstående moder...

Alltså, som helhet välgjort och välspelat i en film som kan ses på en eller flera sätt -- som ett porträtt av en själsligt sargad kvinnas postnatala trauman med dess katastrofala följder, eller en psykologiskt, övernaturliga skräckthriller. I vilket fall måste man tänka till innan man ser den: Är man i rätt stämning för den? Då tjänar man mest på den ... för mycket sevärd är den!

Doug Bradley vs. Ash Boomstick part # quatre-vingt-dix-neuf...

2010-06-16T21:43:00.002+02:00

Sam Raimis EVIL DEAD-filmer är ett exempel på en ”äkta” trilogi: Föst och främst stannar antalet inlägg i debatten till just talet TRE; sen har alla titlar regisserats av samma person och innehållit en och samma huvudperson (dessa två sistnämnda är inte nödvändiga, men det stärker ändå min för tillfället personliga uppfattning i frågan…). Till skillnad från Boomstick-Ash & Co. är Pinhead och gänget helt och hållet ute och seglar: Här finner vi långt fler än tre filmer; regissörerna är inte desamma från gång till annan och huvudpersonerna varierar och dessutom är Mr Doug Bradley aka. Pinhead långt ifrån självklar efter avsnitt tre eller nåt… Likt förbannat jämför jag Hellraiser-serien i form av en trilogi med i första hand Evil Dead; det är bara att sätta stopp efter Hell On Earth och slänga bort resten av klabbet. Varför? Jo, precis som de två första Evil Dead tillhör Hellraiser och Hellbound den yttersta eliten av skräck-/kultfilmer, medan Army of Darkeness och Hellraiser III långt ifrån håller jämna steg med sina mer namnkunniga syskon. Naturligtvis skulle det vara smartare att bara jämföra två par filmer, men nu gör jag inte det så då är det bara att hänga på det tåget…

Clive Barkers HELLRAISER (1987) bygger på regissörens egna utomordentliga kortroman vid namn ”The Hellbound Heart”: Här finner vi något som jag tror är mycket, mycket ovanligt – en egensinnig och fantastisk bok som blir närmast en lika kraftfull och säregen film, som även har ett sagolikt spektakulärt och pampigt soundtrack av den (i Hellbounds kommentarspår påstådde) kristne filmkompositören Christopher Young. Även om jag anser att uppföljaren HELLBOUND: HELLRAISER II (1988) är den mer underhållande, den mer spektakulära och ”vågade” filmen är jag benägen att säga att originalet HELLRAISER rent objektivt på en och flera sätt är den bättre filmen. Emellertid är Tony Randel totalt sätt en bättre regissör än Clive Barker som med sin skapelse och första spelfilm i det stora hela varken före eller efter rosat några marknader, filmmässigt, vare sig för supporters av mainstream eller av underground. Jag ska också slå fast att vid ett val av vilken av dessa två filmer jag fick ta med mig på en öde ö skulle det alltid bli HELLBOUND, inte bara för att jag tycker den är mer stimulerande utan att den (liksom DEAD BY DAWN) är den främsta inkörsporten till svitens tema (sönderklippta svenska hyr-vhs vart har ni farit? ;-)

När det gäller HELLRAISER III: HELL ON EARTH (1992) är det lite som med Army of Darkness… Det är trevligt en liten stund, men det håller inte för hur många sittningar som helst... Visst är inte treorna dåliga filmer, far from it, men att jämföra dem med sina föregångare är som att försöka värma upp temperaturen på Norra Ishavets vatten genom att försöka slå en sjua i dess skummande vågor. Och dristar man en jämförelse mellan trilogierna blir det nästintill dött lopp: Vid den senaste omgången häromveckan kändes det nog ändå som om Sam Raimi var ett strå vassare än Barker, Randel och Bradley… men det kan ju alltid vända precis som med Sifo och SCB, you know what I mean… Individuellt håller jag idag THE EVIL DEAD som den starkaste enskilda filmen av alla fyra (eller sex, det var ju trilogi, som sagt) – det var den film som jag kände mig mest stimulerad och åternyfiken på (kan man säga så?); därefter följde, som sig bör, Hellbound med sina outsinliga källor av odödliga one-liners (choose your favourite and get at free one-way ticket to Hell…). Avslutningsvis vill jag säga, lika enträget som Cicero stod sig till doms över Kartago, att jag vill ha en Celebrity Death-Match Reunion mellan Pinhead och Dr Channard : ”Your suffering will be legendary, even in Hell” tar sig an ”I’m taking over this operation”. Minsann, det skulle sparka rumpa med alla andra navelluddsstudier som Freddy vs. Jason och Humle och Dumle och gänget… Och hör sen!

Pinhead vs. The Evil Deadites' Trilogy ... Or whatever... part onze

2010-06-12T11:50:00.002+02:00

Tja, det kanske inte är riktigt korrekt att göra en sådan jämförelse, med tanke på att Hellraiser-serien aldrig stannade vid Hell On Earth ... men strunt i det: Vi har åtminstone en Raimi som gjorde en äkta trilogi och då låter vi Pinhead och gänget stanna kring 1990 så är det lilla problemet ur världen...

The Evil Dead (1982) var klart först ut... och det var ett tag sen för min del oxå: Jag fångas igen av klassen på denna rysare (ja, för rysare kallar jag den; jag ser inget komiskt i denna, som tur väl är...). Kameraarbetet är i en klass för sig att förstärka stämning och budskap i och kring karaktärerna, och trots att det ursprungliga format 4:3 blivit maskat och anpassat till 16:9 har jag inga problem med detta faktum: Visst förloras en hel del information, men samtidigt gör det tajtare utrymmet att filmen känns än mer klaustrofobisk. Vidare har Sam Raimi verkligen ett sinne för att bygga upp en kuslig atmosfär -- alltifrån vilda kameraåkningar med läskiga ljud och monstruöst morrande till en tystlåten bil som ödesmättat rullar mellan träden fram mot den övergivna stugan mitt ute i skogen. Och så är det halvägs genom filmen; det mesta är pur professionellt uppbyggande av hjärnspöken med enkla, billiga men framförallt effektiva metoder... Andra hälften är dock närmast ren och skär monsterskräck, men båda delar är uppbyggda till perfektionism -- ja, inte perfekt gore eller make-up, men en helgjuten känsla för film och dess uppbyggnad...

Evil Dead II: Dead By Dawn (1987): För mig kom tvåan långt före ettan. Originalet var något man bara fantiserade om innan man verkligen hade kommit in på skräckfilmsspåret... Men så var jag på marknaden i min hemort och såg en vhs-kassett med helknasiga bilder på baksidan och jag ville se denna film med en gång -- men köpa vågade jag inte på denna tiden... Turligt nog så hade mina föräldrar ett par vänner som med sin familj precis flyttat till vår lilla håla och som hade tillgång till TV5/Nordic och kunde spela in EVIL DEAD II när den senare sändes på burken. Vilken grej! Jag var helt häpen; idag kan jag klart se hur man kan flabba sig igenom denna film, men först och främst såg jag då (och än idag) den absurda och heltigenom egendomliga och främmande värld som filmen bjöd mig; jag försökte visa den för mina föräldrar, men som med Jurtjyrkogården fick morsan spader och gick helt i taket -- det var för kaosartat för henne, inte bara filmen utan att hennes väna lilla pojk plötsligt hade dragit hem en massa hemska filmer (jag kunde ju bli skadad för livet! Och det blev jag visst ;-). Dead By Dawn har alltid hamnat före The Evil Dead i min bok, även om jag vet klart att ursprunget är en bättre film, men efter en riktig genomgång av filmerna tycker jag bättre om ursprungsfilmen ur de flesta synvinklar: The Evil Dead håller bättre i längden än sin uppföljare, men den sistnämnda kommer alltid att ha en särskild plats i mitt hjärta, för det var ju den som introducerade mig till allt!

ARMY OF DARKNESS (1992): Om det tog många år innan jag verkligen kunde se Evil Dead II som delvis komedi var det inget tvekan att denna tredje delen i Sam Raimis 'deadites' med vår älskade antihjälte Ash i spetsen var just en sådan... Och tyvärr är det det greppet som gör denna till den klart svaga länken i en annars närmast perfekt trilogi -- för varje gång man ser filmen blir den svagare, men trots detta håller den ändå en hög standard i jämförelse med likvärdiga filmer från förr och nu... Summan av Army of Darkness är att den, förutom några störande Yankee-skämt för mycket, ser till att bryta ny mark för Evil Dead, samtidigt som den på ett lagom sätt med jämna mellanrum leder oss tillbaka till de två först filmerna med de gamla, beprövade teknikerna med kameråknigar, grymtningar och ett kompetent, ändamålsenligt foto. Mitt stora problem med den är emellertid att det skryter med att vara en komedi och det kan jag störa mig ganska mycket på med skräckfilmer, från gång till annan...

(continúa, to be continued...)

Estúpido, or what...?!

Minuscule Ruminations and so forth #3

2010-06-08T12:43:00.000+02:00

En svår men faktiskt mycket bra film är fortfarande Mariano Bainos vackra och stämningsfulla skapelse DARK WATERS (1994). Hur denne kille bara fått göra en enda riktig film (utöver kortisar som Caruncula ...) är en gåta för mig; kanske har han haft många och/eller mycket emot sig, vem vet... Jag som fan av Graham Mastertons böcker gladdes åt de då nyheterna att han skulle göra rörliga bilder av förstnämndas enastående makabra RITUAL (aka. Feast) -- Jag tänkte att det hade blivit en riktigt intressant, blodig saga med Sgr. Bainos hypnotiska, konstnärliga touch! Men ack... Ja-ja... DARK WATERS utspelar sig på en ö i Svarta havet, utanför Ukrainas kust; där vaktar en sekt med nunnor ett avgrundsmonster som igen väntar på att släppas lös ... och dit kommer den föräldralösa Elizabeth för att leva i det medeltida klostret på den klippiga ön, i väntan på att minnas... Mariano Bainos film är en egensinnig hyllning till HP Lovecrafts berättelser och är både mycket skickligt och vackert gjord; en sådan film kunde lätt ha blivit halvmesyr som bäst, men lyckligtvis fanns allt tillhands för att det verkligen skulle klaffa! Nu är det bara att försöka på tag på den där stenmedaljongen som jag skippade, första gången...;-)

En gång för länge sen, när jag tröttnade på Melodyline, var det bara Midnight Video Club som gällde. Efter att dessa filantroper gett sig in på att sälja amerikanska Midnight Videos vhs-rippar i pal-format för en liten svensk marknad var THE LIVING DEAD AT THE MANCHESTER MORGUE en av de två första filmerna ut till försäljning, varav den andra var ANTROPOPHAGUS. Jag skaffa den sistnämnda men var lagom imponerad av filmen; kanske var det för att kvalitén inte var så bra, för i följande nyhetbrev ursäktade man sig från svenska MVC men skrev att just Jorge Graus film faktiskt höll måttet, bild och ljudmässigt. Men det kom att gå några år till innan jag införskaffade filmen på DVD. Nu har jag för andra gången sett denna NO PROFANAR EL SUEÑO DE LOS MUERTOS (1974, ja det var ett speciellt år för mig ;-) och den är klart mycket mer än bara en film i raden av "Night of the Living Dead-filmer". Först och främst är den känd för sin fantastiska engelska landsortsmiljö, med vad mer är att den oxå innehåller en bra dialog med vettiga skådespelare. Vidare är "zombierna" i denna film sminkade på ett mycket bra sätt (inte torkad lera à la Italia eller svullna fikon à la Romero) och känns genuint skräckinjagande. Slutligen är filmen i sig kanske den verkligt mest kusliga av de levande döda-filmer jag sett i mitt liv -- jag tänker i första hand på hur kameraarbetet och ljussättningen fungerar, vilket gör att filmen blir en riktigt trevlig och givande upplevelse ... Eller som senhor Jorge själv säger... Jag hoppas att ni har en bra stund; alltså att ni mår riktigt dåligt (ja, inte direkt så sa han, men ni fattar ;-)

Infinitesimal Ruminations etc. ... part #2

2010-05-30T14:30:00.000+02:00

Dagarna efter THE THING (1982) blev det att komplettera med de andra två filmerna i John Carpenters inofficiella apocalyptiska trilogi: PRINCE OF DARKNESS (1987) och IN THE MOUTH OF MADNESS (1994)... Även om The Thing är den tveklöst bästa filmen (vilket säger mer om den filmen än om resten av Carpenters verk!) denna mästerliga och diversatila regissör har åstadkommit är definitivt inte de övriga två filmerna i serien fy skam de heller: PRINCE OF DARKNESS är mycket mer än bara luffaren Alice Cooper (eh, steget från föredetting-skräckrockare till lodis full av insekter var inte långt här inte...) för alla stackare som inte trodde det. Filmen handlar om hur ett gäng unga, gryende forskare inom olika områden får i uppgift att kartlägga och urtolka en inkapslad grön, formlös massa som verkar påverka sin omgivning på ett särskilt sätt, inte minst genom drömmar... i första hand. Problemet är att den gröna massan är Ondskan självt och att Djävulen själv är förutspådd att återvända när det fängslande kärlets sista väktare dör och dess innhåll läcker ut för att infektera de unga män och kvinnor som gett sig i kast med eländet. Det är en svår film med mycket vetenskap, till skillnad från all andlighet och exorcism som tidigare klätt de flesta filmer om det Onda och de som blivit besatta av det. Kanske är det även en svår film för filmälskare att tycka om eftersom den kan kännas ovant fyrkantig och steril i jämförelse med Carpenters mer estetiskt tilltalande filmer som just The Thing och i synnerhet The Fog. Men när jag ser denna för andra eller tredje gången i mitt liv känner jag mig mer dragen till den än tidigare -- det är en intelligent och vågad film som jag tycker lyckas att bryta lite ny mark; personligen vill jag nog hävda att denna tillhör en de fyra eller fem bästa filmerna (efter The Thing, så klart) som gamle Johnny givit oss...

Ja-ja, jag kommer...

Därefter (fast jag tog dem i omvänd ordning ;-) gav jag mig islag med IN THE MOUTH OF MADNESS: Detta är ännu en mina personliga favoriter bakom "Saken" och det är i stort en smart tolkning av HP Lovecrafts Cthulhu-mytologi. I huvudrollen ser vi den alltid så komptente och underhållande Sam Neill som försäkringsbedrägeriutredaren som får i uppgift att leta upp den försvunne mega-bestsellerförfattaren Sutter Cane som mystiskt försvunnit innan utgivandet av den senaste skräckromanen. Vad som till en början verkar vara ett PR-jippo utvecklar sig till att bli en mardröm mellan verklighet och fantasi ... i en värld av platser och personer som gradvis skapas av den den författande Cane... som har fått i uppgift av de gamla härskande rasen att bana väg för mänskligheten och världens undergång...

Och så... pfff...

[for further pulpy spam, stay online; next there be good ole Hispanic zombies and some very evil deaths...]